Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikkrönika

Diskutabla ombyten

Annons
Det ryktas om att ena halvan av bröderna Gallagher fått en filmroll. Hela spektaklet blir inte bättre av att det är Liam som fått rollen som gangster. Denna anekdot får mig osökt att tänka på den gamla dängan Act Naturally, som dessutom var en obligatorisk allsång på engelskalektionerna. Det bästa med det stycket var att det förr eller senare skulle ta slut. Detsamma gäller kombinationen rockstjärna/skådespelare.
Till allas olycka finns det övergångar vars resultat borde leda till utegångsförbud, idrottare/artist och playboybrud/artist. Vem kommer inte ihåg alla mellanstadiediscon med de obligatoriska movesen till systrarna Graafs enda hit You got what I want. Låten är så mirakulöst pinsamt dålig att jag än idag mår illa av tanken på vad vi barn utsatte oss för. Hanna och Magda var ju bara två religiösa playboybruttor med fotbollar som bröst. En av dem hade till och med, en gång i tiden, en målis som vaktade dessa cirkulära auktoriteter.
Flickidolen Malin Baryard hade inte heller någon lyckad musikkarriär. Hennes hyllning till ett djur på fyra ben som luktar mer skit än Marit Bergman, blev en solklar flopp. Jag kan inte heller säga att efter alla avsnitt av 100 höjdare! att Mats Wilander gjorde någon lyckad transfer heller. När det inte ens låter bra FAST man har Ulf Lundells brorson på komp, är det lika bra att ge upp.
Men vad är det som säger att en artist måste vara bra på allt? Kräver vi som konsumenter att en artist som hela tiden ägnat sig åt musiken en vacker dag ska sadla om till b-skådis? Nej, det är inte vi som begär det, utan deras levnadsbanor. Grubblet om att inte existera på nöjesvärldens himlavalv blir så ångestladdat att alla medel är tillåtna. Varför tror ni annars att Paris Hilton springer runt i en vaxstad på biograferna? Det är absolut inte i syfte att utveckla och expandera sig, för det fixar redan hennes sexvideo som cirkulerar på nätet.
Det jag saknar är riktiga nördar. De som är så inne i sin sak att de låter världen vänta. Tillspillogivna själar som sitter hemma och analyserar varje låt, varje textrad. De som har kunskap i all tänkbar upplysning om en speciell artist och sedan håller ett 1-timmes föredrag om det på svenskan som senare blir till tribute-låtar när de blir äldre.
Förom åren kunde media blossa upp en följetong om Beatles texter och musik. Det är helt sagolikt underbart att även föräldrar var så insatta med ett paranoiiskt inslag att de letade just den sekunden av Sgt. Pepper's lonley heart club band där det låter som djävulen talar om man spelar den baklänges. Nu finns det ingen som bryr sig, inte ens åhörarna. Vi lever i ett tugga-svälj-samhälle. Vart är världen på väg? Ja, jag säger då det; det var bättre förr.

Mer läsning

Annons