Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nej, leta i ateljén

/

Annons
En palindrom är ett ord eller en mening som ger samma betydelse om det läses
baklänges (om man bortser från skiljetecken, apostrofer och liknande). Som
naturrutan. Eller som rubriken här ovanför.
Palindromes är också namnet på Todd Solondz senaste film, som släpptes på dvd i
går. Och om det inte stod klart sedan tidigare så blir det klart nu: Solondz is
one sick puppy. Men han är också ett geni som vägrar att ställa in sig i ledet.
Han följer sina demoner genom inspelning efter inspelning, rakt in i de
halvtomma biosalongerna där hans filmer visas. Framförallt skildrar han
människor som inte ser ut som klonade bystdrottningar eller massproducerade
rakhyvelsmodeller.

Precis som Welcome to the dollhouse (1995), Happiness (1998) och Storytelling
(2001) berättas Palindromes till stor del genom barn. Den här gången handlar
det om en 12-årig flicka vid namn Aviva. För en jämnårig pojke, son till
bekanta till Avivas föräldrar, berättar hon att hon aldrig tänker på sex.
Däremot tänker hon på bebisar. Hon vill bli mamma säger hon. En tafatt resa
under täcket senare är hennes önskan uppfylld.
Solondz utforskar som tidigare gränserna mellan kärlek och sex, barndom och
vuxenliv, rätt och fel här i en berättelse som kretsar kring abortfrågan.
Poängen är att det inte finns några klara gränser och att vår moral sällan
fungerar i praktiken, oavsett hur klar den är i teorin. Tyvärr tippar
Palindromes över den tunna linje som Solondz tidigare, ofta hårfint, lyckats
hålla sig på rätt sida om.

Det finns en ömhet i freakshowen i Welcome to the dollhouse, vilket tvättar bort
just epitetet freakshow. I Happiness ligger ett talande allvar över den svarta
humorn och det räddar filmen från att vara plump. Storytelling är till stor del
Solondz kommentar till de reaktioner han fick på sina två tidigare filmer.
Palindromes saknar dessa förlåtande och förklarande egenskaper. Här visar
Solondz inte samma värme för sina udda och utstötta karaktärer. Samtidigt
blottlägger han en diffus inställning till pedofili, vilket skapar en känsla av
olust bortom fiktionen. Vem är han egentligen? Vad är det han säger?
Berättarstrukturen är däremot briljant. Palindromes tar vid efter Welcome to the
dollhouse och börjar med begravningen av den filmens huvudrollsfigur Dawn
Wiener. Vi får sedan följa hennes kusin, 12-åriga Aviva, som spelas av åtta
olika skådespelare (vita, svarta; vuxna, barn; små och smala, stora och
tjocka). Detta är möjligen märkligt, men inte förvirrande. Solondz menar att vi
är dem vi är, oavsett yttre omständigheter, och att det aldrig går att förändra.
Aviva är således Aviva genom hela sitt liv, i alla situationer, oberoende av hur
hon ser ut.

Som den utstötta misstänkta pedofilen i filmen säger (ett förmodat alter ego
till regissören):
People always end up the way they started out. No one ever
changes.

Livet är en palindrom. Precis som Aviva.

Mer läsning

Annons