Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är jag både hopplöst pretentiös och äcklig

/
  • Jerker Ullerstam under kniven för några år sedan. Frisören Jonas Nord var flink med hyveln.

Om det är något jag har blivit utpekad som/anklagats för att vara de senaste åren är en hipster.

Annons

Hipster är, enligt Wikipedia, en undergroundstil som började spridas under tidigt 1990-tal, främst definierad av en alternativ musiksmak och stora intressen för mode och kultur.

Viktigt här är också att hipstern aldrig erkänner att hen är en hipster.

Jag märkte att det inte hjälpte att jag berättade att jag inte ens visste vad det var. Det på något sätt stärkte åtalet mot mig.

Jag fick finna mig i att bara för att jag var en musikintresserad person som bär skägg och komposterar helt frivilligt var en hipster.

Sedan dess har hipstern blivit förklarad död för att sedan återupplivas av Björn Brånfelt i en krönika förra veckan.

Den senaste attacken mot mig som person är att skägg innehåller mer bajsbakterier än toaletter i labbtest, enligt en artikel i Metro.

Nu är jag helt plötsligt inte bara pretentiös, nu är jag äcklig också.

Antingen kan jag nu bryta ihop, precis som killen på Expressen fredag-redaktionen i Killingsgängets brutala sketch, eller så släpper jag allt och bara kör på som vanligt.

För att få balans i min tillvaro återgår jag till det jag alltid för – musiken. I det här fallet har jag lyssnat mer intensivt på musik än på länge. Det har resulterat i att genrespridningen varit större än på länge också.

Det första jag lade märke till i år var "supergruppen" Amason. Jag gav deras skiva högsta betyg, något som är väldigt ångestfyllt. Själva betyget alltså. Själva musiken var långt ifrån något som fick mig att må dåligt. Amanda Bergmans röst och hela bandets låtbyggen är helt magiska.

Jag kallade Jonathan Johansson för ett modernt popgeni när jag gav hans platta "Lebensraum" full pott i en recension i mars. Det var en ångestfylld upplevelse – igen. Att ge ett till högsta betyg till en till skiva inom så kort tidsrymd var i-landsmässigt otroligt traumatiskt. Jag funderade på om jag inte ens skulle recensera något mer i år. Men det var inte så farligt i efterhand.

Jag kände mig åtminstone lycklig när jag återupptäckte hiphoppen i form av Kendrick Lamar, Tyler, the creator, Asap Rocky och Earl Sweatshirt.

Men den stora identitetskrisen kom när jag återigen stiftade bekantskap med shoegazedödsarna i Deafheaven.

Då har jag absolut ingen ursäkt. De är nämligen ett av hipsterkulturens hovband, enligt utsago.

Jag kan alltid trösta mig med att det senare i veckan kom en motreaktion där bakteriologiprofessorn Agnes Wold hävdar att det är tvärtom. Tydligen är det slätrakade som har mer bakterier i ansiktet.

Alltid något.

Mer läsning

Annons