Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu lyser solen på Hultsfred

Annons
Efter förra årets fiasko undrade många om Hultsfredsfestivalen skulle kunna behålla positionen som Sveriges rockfest nummer ett. På torsdagen fick den 20-åriga festivalen en triumfartad start - slutsåld och med stekande sol.


Efter flera veckor med mardrömmar om regn visade sig Hultsfred från sin allra bästa sida när festivalen slog upp portarna på torsdagen. Ingen lera, inga regnställ, inga huttrande besökare. I stället badade festivalområdet kring sjön Hulingen i sol när rockslynglarna i Mando Diao öppnade den välbesökta Pampasscenen med den evighetslånga tonen från en distad gitarr. Nästan samtidigt bjöd Bergman Rock in solen i Atlantistältet med sin uppiggande intelligenta rockshow.

Klockan två på eftermiddagen mätte termometrarna 24 grader i skuggan och meteorologerna förutspådde en något regnig men ljummen fredag och full sol igen på lördag. Festivalstämningen och optimismen var under torsdagen lika påtaglig i solgasset som bristen på kläder hos besökarna. Bar överkropp, trekantsbikinitoppar och slitna converse var den dominerande klädseln under dagen.

Förutom Bergman Rock och Mando Diao fick publiken även ta del av den norsksvenska singer/songwritern Ane Bruns mjuka gitarrpop, Andreas Tillianders techno och amerikanske Jason Ringenbergs altcountry. Många hade också väntat på den första av Lars Winnerbäcks tre akustiska spelningar under festivalen - den här gången utan sitt hyllade kompband Hovet. På Rookiescenen, från i år en helt egen scen, underhöll mindre etablerade akter som indiepopparna i Lovekevins, Växjöbandet Shoot Charlie och hiphoparna Zacke & Emil Pettersson.

Även fredagen kommer att bjuda på godbitar. På den stora Hawaiiscenen dominerar internationella giganter som Slayer, Nine Inch Nails och Snoop Dogg. De albumaktuella industrirockarna Nine Inch Nails gör också sin första Sverigespelning någonsin på Hultsfredsfestivalen. På samma scen får Suederomantikerna också chansen att se Brett Anderson och Bernard Butler igen - nu återförenade i nybildade The Tears som nyligen släppte sitt debutalbum "Here come The Tears".

De som följt Moneybrothers segertåg genom Sverige och Europa under våren bör nog inte heller missa när han lite senare på kvällen intar Pampasscenen med låtar från det senaste, kritikerrosade albumet "To die alone". Föredrar man melodisk stämpop i stolt tradition från 60- och 70-talets dito, kan man passa på att se den hypade och albumaktuella syskonkvartetten Magic Numbers på Teaterladan.

Två kvinnor som hyllats flitigt på sistone är Jenny Wilson från First Floor Power och Frida Hyvönen som båda debuterade med varsitt album under våren. De bjuder på sin gitarr- respektive pianobaserade musik på Teaterladan respektive Stora Dans under fredagen. (PM)


Recensioner:

---

Bergman Rock, Atlantis, torsdag

Bergman Rock går på som tredje band på festivalens första dag och intar omedelbart sin ställning som toppunderhållare i Atlantistältet. Uppslutningen är till en början inte helt massiv, vilket det annars så gott som alltid är på deras och deras svenska alter egon Bob Hunds spelningar. Men man märker snart att det inte har någon som helst betydelse. Mycket av Bergman Rocks storhet ligger i deras förmåga att köra så det ryker från första början.

Tomas Öberg är precis som vanligt en underhållare av rang, fortfarande fullständigt ohotad i sin ställning som underhållare och mellansnackare. Han intar sin typiska position uppe på förstärkaren redan under första låten medan övriga bandmedlemmar sammanbitet matar fram musiken. Som domptör och flirtig rockpinuppa i en och samma spensliga kropp lyder publiken Öbergs varje kommando.

- Ta fram röven så ska vi rocka den av er, skriker han och vickar på höfterna till tjejernas jubel.

Skjortan har han slängt för länge sedan.

Ljudet är nu inte helt lysande inne i det omfångsrika Atlantistältet. Det är också lite synd att slösa bort ett så bra band som Bergman Rock så tidigt under festivalens första dag när alla ännu inte har hunnit komma. Men å andra sidan kunde festivalen kanske inte ha börjat bättre. Bergman Rock sprider kärlek och visdom med en känsla som få band orkar visa upp i dag.

Anna Hedlund

---

Lars Winnerbäck, Atlantis, torsdag

Sverige verkar inte få nog av den underfundige, stadigrockande Linköpingssonen Lasse Winnerbäck. Men när Hultsfred är slut för i år torde de flesta Winnerbäckfanatiker vara tämligen mätta. Tre spelningar på tre dagar, alla akustiska, alla med Winnerbäck ensam på scenen.

Det märks att han är lite chockad av den stora och livliga publik som kommit till Atlantisscenen för den första spelningen.

- Det här är egentligen över min förmåga så ni får tänka på det, säger han, som vanligt anspråkslös i jeans och rutig skjorta.

En återkommande känsla under konsertens första halvtimme är hur absurt det är. En pratig rockpoet som sjunger lågmälda betraktelser till en akustisk gitarr medan publiken uppför sig som om de vore på en U2-konsert. Allt ska klappas hand till och så fort Winnerbäck blir tyst i några sekunder utbryter ett öronbedövande "Lasse - klappklappklapp - Lasse!".

Och det blir problem. Winnerbäcks storhet ligger i växlingarna mellan bredbent allsångsrock och trubadurgrubbel. Utan ordentligt komp blir det mest bara grubbel och efter en halvtimme börjar en stor del av publiken troppa av. Riktig fart tar det inte förrän han tar fram de stora kanonerna - låtar som "Kom ihåg mig", "Vi ska åt samma håll" och "Elden" är svenska klassiker som Winnerbäck bär upp själv utan några som helst problem. Allra bäst är "Gråa dagar" med en vers som är lika lång som den är bra och en refräng som är lika förlösande som en rejäl gråtstund. (PM)

Karin Svensson

Mer läsning

Annons