Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu tar gubbarna över

Annons
Musikåret 2005 började med en intensiv tjejvår.
Nu kommer gubbhösten.
Nog för att de flesta av alla kvinnliga debutanter som har dykt upp under året ogärna velat göra någon stor sak av invasionen. Kanske var den en slump. Kanske var det bara dags att jämna ut den mansdominerade branschen.

Oavsett om det var tillfälligheter som gjorde att Laleh, Frida Hyvönen, Jenny Wilson, Edith Backlund och en hel drös solotjejer till debuterade samtidigt, så har de blivit ett lyft för hela Musiksverige. En grym vitamininjektion. Lika oväntad som välbehövlig.
Hos de här artisterna finns nämligen en uppenbar gemensam nämnare förutom den rent anatomiska. De gör alla musik som är glad, lekfull och uppfriskande påhittig. Men de gör det utan att tappa det som alltid är kärnan i musik som berör - förmågan att få paketet att låta angeläget.
Men säg den lycka, och så vidare. Efter en sommar som åtminstone etablerade en handfull av alla lovande nykomlingar kommer hösten.
Med mörkret och löven.
Med vemodet och smärtan.

Och med gubbarna.
Rävar och veteraner som spelar gitarr, skriver sånger och sjunger på svenska. Årstidsironiskt nog mest om livets sorgligaste skeden, bittraste öden och dystraste stunder. Det är som de har bestämt sig för att göra den redan hopplöst jävliga årstiden ännu värre. Eller också har det bara slumpat sig så.

Redan har LeMarc dammat av delar av karriären och släppt ett album med avskalade versioner av några av sina finaste sånger. En fantastisk skiva, men inte särskilt munter.
I dagarna kom Toni Holgerssons första livstecken på tolv år. Efter att ha levt knarkad, bortdomnad och bortglömd i över ett decennium är det så klart inga musikaliska ecstasy-tabletter vi pratar om.
Och snart släpper både Tomas Andersson Wij och mörkt, mörkt målande och träskbluesande Love Olzon nytt. Tomas med en sällsynt förmåga att sätta ord till de mest smärtsamma nostalgiimpulserna från något havererat förhållande. Och Love, med en sällsynt förmåga att sätta smärtsamma ord till alla impulser. Vare sig livet eller förhållandet har havererat eller inte.
Ja ni hör själva. Det tar aldrig slut. Hösten blir mörk och gubbig för att gubbarna ofta skriver svart. För att de av någon otroligt glädjeförnekande anledning bestämt sig för att släppa ny musik precis just nu. Mitt i höstfördärvet.

Jag kommer givetvis gå rakt i fällan och köpa allt rakt av. Sitta där patetisk i ett överflöd av stearin och lådrött och lyssna och analysera och förfalla och ventilera och varförisera. Ett helvetiskt scenario som man bara tar sig igenom med några sprudlande Laleh-gig och studsiga Hyvönen-ackord sunt och fast förankrade i bakhuvudet. Och med vetskapen att de kvinnliga debutanterna förhoppningsvis släpper ny musik framöver.

Musik som förmodligen, som av en ren tillfällighet, kommer med våren och ljuset.
Så det kan slumpa sig.

Joacim Persson

joacim.persson@st.nu 060-197170

Mer läsning

Annons