Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny våg av icke-rapportering

/

Annons

Det är få, om ens några, som kan hålla huvudet kallt när drevet går. Journalister som brukar skratta åt historiskt hypotesnonsens, artiklar som "Så skulle Hitler invadera Sverige", samma journalister rapporterar nu på fullt allvar om forna Sovjetunionens "hemliga kartor" över Sundsvall, apropå ubåtsjakten i Stockholm.

Lokala nyhetsmedier redovisar årtionden gamla, eventuella hotbilder mot det sedan länge nedlagda luftvärnsregementet Lv 5. "Tänk, så var det då. Hur ska det då vara nu!"

Riksnyheterna sänder live med bilder på – vatten. "Där borta ser vi en båt. Och där såg någon något på ytan häromdagen."

Det är inte vettigt att massmedierna dag efter dag rapporterar om saker som de inte vet, som ingen vet, som av all tillgänglig information att döma inte finns. Inte heller kan det vara mediernas uppgift att vända sig ut och in för att försöka hitta nya vinklar på det som redan från början inte var någonting.

"Källkritiken är utomordentligt dålig", säger medieforskaren Jan Strid i en sällsynt självrannsakande artikel på svt.se, apropå ubåtsjaktsrapporteringen.

Jag var på konferens i veckan. Om någon av föreläsarna skulle ha betett sig som våra medier gjort i ubåtsfrågan, det vill säga pratat ändlöst utan att ha något att säga, skulle personen ha buats ut. Eller åtminstone aldrig blivit anlitat igen. Men som massmediekonsumenter vill vi tydligen ha sånt, om och om igen. Varför skulle annars tidningar, tv och radio jobba på det sättet?

I den senaste vågen av icke-rapportering har svenska medier berättat om hur utländska medier rapporterat om de svenska mediernas rapportering om ubåtsjakten. Det går knappast att skåda längre in i sin egen navel än så. För vem är detta relevant?

"Men det funkar ju!"

Så låter ofta försvaret från någon som vet att den gör något tvivelaktigt, om än framgångsrikt. Och så kommer det fortsätta att låta tills vi slutar klicka, lyssna, titta och läsa.

I takt med att den allmänna medvetenheten om klickbete växer kanske man kan hoppas på en motreaktion. Att människor blir trötta på rubriker av typen "Du kommer inte att tro vad som händer härnäst!". Att människor slutar nappa. Men på sin höjd får vi väl en nätkampanj med en symbol och texten "Jag klickar inte!" att lägga på våra profilbilder.

Som om sånt någonsin har förändrat något.

Mer läsning

Annons