Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oasis betyder fortfarande något

Oasis
Don't believe the truth
(SonyBMG)

Annons
Betyg: 3

Det fanns en tid när ett livstecken från Oasis var en stor händelse. Inte så konstigt, då deras två första album var och förblir milstolpar i rockvärlden.
Men sen så hände nåt. De blev mätta, lönnfeta småbarnsföräldrar med ett jättestort bankkonto. Och när ett rockband inte är på hugget längre så går det oftast utför.
Länge ville jag tro på bröderna Gallagher när de hävdade att varje ny skiva var deras bästa. Och det var den, tills man hörde den. Då suckade man uppgivet över att man gick på det - en gång till.
Så nu hade jag väl äntligen lärt mig läxan en ny Oasis-skiva är inte särskilt bra.
Men så förvånad jag blev när Don't believe the truth faktiskt är det.
Givetvis inte i närheten av Definitely maybe eller Morning glory, men som rockalbum betraktat håller den måttet. Oasis känns ilsknare, rockigare och angelägnare än på många år.
Dessutom utforskar de ofta marker utanför Lennon/McCartney-land. Tydligast är det på Soundtrack of our lives-pastischen Lyla, och Mucky Fingers, som är inspirerad av drivet i Velvet Undergrounds Waiting for the man.
Jag vet inte om det är så lysande, men det är ändå nödvändigt att testa något nytt för att gå vidare.
Och Liam har skrivit sin bästa låt nånsin, Guess God thinks I'm Abel. Den är tillsammans med storebror Noels skildringar av slött kokainsniffande, kyligt utanförskap och vilsen uppgivenhet i The importance of being idle och Part of the queue skivans stora utropstecken.
Även övriga medlemmarna Andy Bell och Gem har bidragit med några klart godkända spår.
Den här gången känner jag mig inte lurad. Tydligen var det för tidigt att räkna ut Oasis.

Mer läsning

Annons