Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Percy Sledge — Örebro Konserthus, 6 maj, 2005

Annons
Percy Sledge Örebro Konserthus, 6 maj, 2005

Betyg: 2

Rubrik: Uttjatade soulstandards

Att som soulfantast beta av de gamla soul-legenderna en efter en innan det är för sent har, om sanningen ska fram, hittills varit en resa med ömsom vin och rätt mycket vatten. Och man kanske inte heller ska kräva för mycket av artister vars storhetsperioder ligger rätt många årtionden bak i tiden. Det är en insikt som även Percy Sledge ska vara tacksam över. En av sydstatsoulens största namn genomför för tillället sin första Sverigeturné någonsin, och den inleds med soulkonserters märkliga legio att huvudpersonen äntrar scenen först efter att kompbandet värmt upp publiken. I detta fall innebär det en 50 minuter till synes ändlös uppförsbacke som varvar meningslösa framträdanden från Sledges samarbetspartner Mikael Rickfors (gäsp) och LaGaylia (ändå rätt okej).

   Sledge då? Jo, den makalösa rösten är onekligen kvar i behåll. Det hjälper dock inte upp det haltande låtmaterialet. Några låtar från det i Sverige precis släppta albumet "Shining through the rain" är bra, som till exempel titelspåret och uptempo-låten "24 - 7 - 365", och de varvas med oundvikliga hits som "Warm and tender love" och megahiten "When a man loves a woman". Låten som för alltid säkrat Sledges turnérande framtid. Men det mesta av resten av låtmaterialet är inte okej, och problemet är att han inte har tillräckligt med egna klassiker i bagaget. Istället får vi ett knippe uttjatade soulstandards, men det var rätt länge sen det kändes okej med låtar som "My girl", "At the dark end of the street" och "(Sittin' on) the dock of the bay". Det ger konserten en coverbandskänsla som jag kunnat vara utan lika mycket som de försök till sexiga höftrullningar som kanske fungerade för 30 - 40 år sen och lika många kilo sen.

Dennis Karlsson

Mer läsning

Annons