Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter LeMarc

Peter LeMarc Sjutton sånger ­ LeMarc sjunger LeMarc (Columbia/Sony BMG) Betyg: 4

Annons
Har man som en del artister en karriär som spänner över flera decennier kan det finnas en del lik i garderoben. Inte minst om man har varit aktiv under det musikaliskt förödande 1980-talet. Allt ifrån sånger som förstörts fullständigt av framfusiga producenter till vansinniga låtskrivaridéer som kanske inte var så bra. Trots allt.
Det är med den insikten Peter LeMarc bestämde sig för att ge delar av sin låtkatalog en ny chans, att ta tillbaka sångerna. Idén hade fötts redan under inspelningen av Ulf Hanssons dokumentär där intima samtal varvades med att LeMarc sjöng några av sina låtar. Som de en gång skrevs, enkelt kompade på akustisk gitarr.
Fansen gillade konceptet och ville höra mer. Inspirerad av det levererar Peter LeMarc sin alldeles egna songbook. Med rösten och melodierna i absolut fokus blandar han tidigare helt outgivna sånger, några som ursprungligen skrivits till andra artister och, framför allt, ett tiotal avskalade LeMarc-original.
Och jag kan lika gärna säga det direkt: Trollhättesonen har aldrig sjungit bättre. Aldrig låtit så angelägen. LeMarc sjunger LeMarc och gör det så innerligt att han nästan kliver ut ur högtalaren.
Plattans nyskrivna material håller hög klass. Marias kyrka är klassisk lemarxism i samma lycksaliga anda som Tootoolah medan Älskad från första stund följer plattans mjukt vemodiga linje.
Det är i det riktigt stillsamma uttrycket som styrkan i nya albumet ligger. Plötsligt återfår hans vardagsbittra sånger som Vägen (låter oss längta), Håll om mej! och Mellan dej och mej sin svärta. De reverbdramatiska 1980-talsproduktionerna har bytts mot ett tassande gitarrkomp eller något avlägset klaviatur.
Nu har också den snart 15 år gamla Evelina äntligen slutförts i den avslutande pianobarsversionen på Sången dom spelar när filmen är slut. Smärtsamt berättad med Lars Danielssons respektfulla cello i bakgrunden. Som om den inte vill störa ett förtroligt möte mellan två människor som en gång älskat varandra.
Det är också ungefär så det känns att närma sig LeMarcs smärtsamt ärliga album. Man gör det försiktigt.

Mer läsning

Annons