Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recensioner från Hultsfred

Annons
Hej.

Här kommer tre recensioner från Hultsfred. Jag har en kvar att skriva. Skickar den så snart jag kan.

Hälsningar,
Mattias

M.I.A

I torsdags natt visade M.I.A varför hon är den moderna dansmusikens drottning. Förvisso blir mixen av överpumpad bas och upphackade melodier en aning enformigt. Musiken innehåller dock rytmen av natten, som lyses upp av genomcoola videoprojektioner. Och när huvudpersonen klättrar upp på högsta högtalaren samtidigt som basen accelererar till att bli en bomb sprängs alla föreställningar om dansmusikens tillbakagång.

Betyg: 4
TEXT: Mattias Bergqvist

Kasier Chiefs

Ett band som tagit sitt namn från ett sydafrikanskt fotbollslag måste respekteras. Visst, musiken är inte särskilt upphetsande. Men de fem bandmedlemmarna från Leeds genomför en gedigen konsert. Dessutom är deras låtmaterial bättre live än på skiva. Energin är på max. Sångaren Ricky Wilson kastar sig hit och dit. Är ena stunden fem meter upp i luften, för att nästa sekund befinna sig ovanpå publikens händer. Aldrig står han stilla.
Kaiser Chiefs har potential att bli posterpinuppor för en hel generation. Måhända inte på grund av deras musik, utan snarare för gruppens osvikliga sinne för att klä sig snyggt.

Betyg: 3
Text: Mattias Bergqvist


The Tears

Suede var så här i efterhand det tidiga nittiotalets bästa popband. Kort och gott. Varken mer eller mindre. Bernard Butler och Brett Anderson var gruppens hyllade låtskrivarduo. De var så genialiska att de till och med jämfördes med Marr och Morrissey från the Smiths. Men samtidigt var de bittra fiender. Och konstellationen höll inte länge. Men i december 2003 hittade Butler och Anderson tillbaka till varandra.
The Tears var ett faktum.
Men borde inte ha varit det. Om något bevisades detta i går.
The Tears konsert var inget annat än skitnödig pausunderhållning. Fluffig musik ramade in en medioker och patetisk spelning. Brett Anderson ser ut som ett uppstoppat hälsofreak. Bernard Butler märks inte ens av. Musiken passerar förbi som om den inte existerar. Lika så med världshistoriens mest intetsägande rocklyrik. Hela spektaklet är opersonligt, svulstigt och utan minsta tillstymmelse till finess.
Den unga Suedefantasten inom mig gråter elefanttårar. Dessutom är risken övervägande att minnet av konserten kommer utvecklas till mardrömmar.
Ungefär i mitten av konserten säger Brett: We have come to bring you sorrow and pain.
Det är inte utan tungt hjärta man måste hålla med honom.

Betyg: 1
Text: Mattias Bergqvist

________________________________________________________________
Lättare att hitta drömresan med MSN Resor http://www.msn.se/resor/

Mer läsning

Annons