Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roddy Doyle - lika älskad som Manchester United

Annons
Han var rädd för att fastna i sin egen framgångsformel. Därför sköt Roddy Doyle de realistiska skildringarna av dagens Irland åt sidan för att skriva en fantastisk skröna i tre delar om lönnmördaren, jazzkonnässören och filmstjärnan Henry Smart.


- Det finns en frihet i det här sättet att berätta som jag gillar. Min egen smak när det gäller läsande är väldigt bred. Jag har alltid tyckt om den goda realistiska romanen, men jag har också alltid älskat Salman Rushdie och den där känslan av frihet och storslagenhet som fler ord ger en historia, säger Roddy Doyle.

För de allra flesta svenska läsare är Roddy Doyle synonym med den irländska litteraturen av i dag. Känd blev han för böckerna i Barrytowntrilogin - de som senare också gjordes till film - "The van", "The snapper" och "The commitments". Den ömsinta barndomsskildringen i "Paddy Clarke ha ha ha" gav honom Bookerpriset och nästa bok "Kvinnan som gick in i dörrar" skapade häftig debatt om kvinnomisshandel.

Men trots att han faktiskt har varit delaktig i skapandet av den internationella bilden av Irland har Doyle inte alltid varit så populär i sitt hemland. Hans realistiska skildringar av den irländska underklassen, med ett hårt språk och tuffa levnadsvillkor där tonårsaborter, alkoholism och misshandel lyftes upp till ytan, fick en del irländare att gå i taket.

- Om man växer upp i ett land där den enda tillväxtindustrin är turism är du hela tiden tvungen att visa din bästa sida så att folk ska komma till dig och spendera pengar. Jag skrev om de här karaktärerna med sitt hårda språk och de situationer de hamnade i. Det var inte precis något som skulle locka folk att komma till Dublin och slösa bort pengar, konstaterar Roddy Doyle.

Numera har den värsta kritiken ebbat ut. Roddy Doyle är en väl etablerad författare - men påstår själv att folk antingen älskar eller hatar honom. "Precis som Manchester United", säger han nöjt. Han är inte ute efter att vara någon till lags, tvärtom gör han allt för att skrivandet inte ska stelna i sin form. Med nya trilogin "Den sista razzian" har han gjort ett nytt stort hopp - bort från de tunna, realistiska romanerna till den fullmatade fantasieggande skrönan.

- När jag hade skrivit mina första tre böcker tänkte jag "det var det, nu blir det inga fler". Om jag hade skrivit en till bok i samma stil så hade jag varit fast i den stilen för alltid. Då skulle jag låta den kommersiella succén diktera vad jag gör.

I "En stjärna kallad Henry" introducerade Doyle läsaren för Henry Smart, storskrävlaren och lönnmördaren, som till slut blir tvungen att fly till USA för att komma undan IRA. I den nya boken "Oh, play that thing" beskrivs hans möte med det nya landet och den febriga jazzeran på 1920-talet. Precis som i den första boken blandar han obekymrat in verkliga personer i handlingen. I särklass viktigast i den här delen av historien är jazzmusikern Louis Armstrong, som Henry Smart slår följe med.

- Ge mig tre ord som du associerar med Amerika på 1920-talet. Jag slår vad om att de flesta säger "gangsters", "jazz" och "alkoholförbud". Jag funderade över vad Henry skulle möta när han klev av båten i New York och kom fram till att det måste ha hörts jazzmusik överallt.

Han kunde ha valt att introducera vilken berömd jazzmusiker som helst i handlingen, funderade ett tag på att välja Duke Ellington, men kom till slut fram till att Louis Armstrong var det ultimata alternativet.

- Det stora äventyret med Louis Armstrong var att han sjöng. Orden gav mig rytmen och rytmen gav mig musiken gratis. På det sättet kunde jag fånga hur det var att lyssna på Armstrong. Dessutom finns det en fin symmetri mellan honom och Henry Smart. De är båda födda 1901 och växte båda upp på gatan med ungefär samma upplevelser.

Den tredje delen i serien är ännu inte skriven. Men Roddy Doyle vet redan att han ska hämta hem Henry Smart till Irland. Som medresenär får Henry den berömde regissören John Ford som åker dit för att spela in klassikern "Hans vilda fru" med Maureen O´Hara och John Wayne.

- Henry tror att filmen ligger nära hans eget öde. Men det är en vansinnigt rolig film och definitivt inte Henrys story.

Varför var det viktigt för dig att återföra Henry Smart till Irland igen?

- På sätt och vis var Henry med och skapade något som blev Irland på 1920-talet. Han flydde från det. Han sköt och mördade folk och bestämde sig för att han inte ville vara irländare längre. Men det är ungefär lika verksamt som att byta namn. Det känns rätt att han som 40-åring har kommit till den punkt när han kan återvända och stå för vad han har gjort.

Det har tagit Roddy Doyle åtta år att skriva de två första delarna av "Den sista razzian". Det långa researcharbetet och alla de förändringar som har inträffat i hans hemland de senaste åren har gett honom lusten tillbaka till det realistiska berättandet. Han är precis färdig med en ny roman - som återknyter till en av hans mest omdebatterade.

- När jag avslutade "Kvinnan som gick in i dörrar" 1995 var huvudpersonen Paula Spencer 39 år. Jag har alltid undrat, bara för min egen skull, hur det gick för henne. Jag var nyfiken på hennes öde på ett sätt som jag aldrig har varit nyfiken på mina figurer förut. Jag ville skriva något samtida om Dublin och tyckte att hon skulle vara en perfekt observatör av hur livet i staden har förändrats.

Han är smått förundrad över Irlands utveckling från den rika världens u-land till en av de mest expansiva ekonomierna i Europa. I dag skulle han aldrig kunna skriva en berättelse som "Skåpvagnen" eftersom en av huvudpersonerna är en arbetslös hantverkare. I byggboomens Irland är hantverkarna den allra mest eftersökta yrkeskategorien.

- Mestadels har utvecklingen varit bra, säger Roddy Doyle. Det finns inte längre någon känsla av misslyckande på Irland. När jag var geografilärare lärde jag i princip ungarna att emigrera. Båten ligger åt det hållet och flygplatsen åt det...

I nästan alla dina böcker är det underdogen som står i centrum. Varför har det blivit så?

- Därför att de genererar bättre historier. Om det finns ett politiskt motiv i mina böcker så är det att berätta de utsattas historia. I en irländsk kontext fanns inte deras berättelser med. Den värld som var deras existerade inte i den populära irländska skönlitteraturen. (PM)

Mer läsning

Annons