Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roskildefestivalen (torsdag)

/

Betyg: 5
Mory Kanté

Betyg: 3
Flogging Molly
Timbuktu & Damn!
Sonic Youth
Kent

Betyg: 1
Velvet revolver

Annons
Roskilde mjukstartade på torsdagen med ett program som i vanlig ordning var
enormt brett. Mjukstartade är i och för sig en klar underdrift om man talar
om bandet Flogging Molly. De amerikanska punkarna, beväpnade med både fiol
och dragspel kör en besinningslös irländsk folkpunk, som är oerhört
medryckande. Som Pogues och Sex pistols gift sig och fått barn. Problemet var bara att sjumannabandet spelade i näst största tältet, inför
kanske 20.000 personer, och då tappade de minst hälften av sin utstrålning
på vägen till publiken. Visst var det ös och röj, och spelglädjen
monumental, men det riktiga draget infann sig aldrig.

Samma sak gäller för Timbuktu, och funkiga kompbandet Damn!. Där var det
full fart på scenen, men något saknades ändå. Timbuktu, iklädd en cool
skelettkostym, och Chords röster hördes dessutom mycket dåligt. Ofta var det
omöjligt att höra texterna, trots att jag har alla skivorna. Lägg då till en
veritabel misshushållning med Damn!-medlemmarna, där blåset bara
undantagsvis utnyttjades, så blev det hela en ganska ordinär spelning. Men jag har sett dem försätta berg tidigare, så kanske var det stundens
allvar, att spela på anrika Roskilde som gjorde tillställningen oväntat
blek. Förhoppningsvis har de fått tillbaka svänget när de besöker Sundsvall
nästa vecka.

Ett av de stora elefanterna på Roskilde är rockbandet Velvet revolver, på
pappret ett riktigt superband, bestående av bland andra Slash och Duff
McKagan från Guns 'n roses och Scott Weiland från avsomnade Stone temple
pilots.
Bandet låter ungefär som Guns, minus melodierna. Så även om Slash vräkte ut
Guns-aktiga riff så dolde det inte att bandet saknar starka låtar. Och
Weilands eviga gapande om att "We're here to rock, motherfuckers" blev
oerhört tröttsamma, främst eftersom de inte rockade alls.

Några som inte gör några löjliga poser, men ändå har hundra ton attityd är
amerikanska kollegorna i skramliga kultbandet Sonic Youth. Där har Scott
Weiland & co en hel del att lära, främst av Kim Gordon. Basisten måste vara
västvärldens coolaste rockkvinna. Trots en hiskligt ful kortkort klänning
går hon bara in och äger konserten med sin utstrålning.
Tyvärr envisades Sonic Youth med att spela obskyra låtar, där Thurston Moore
vred ur gitarren på varenda upptänkligt ljud som fanns. Bitvis underskönt,
bitvis påfrestande. Jag kan därför inte bestämma mig för om det är coolt
eller jobbigt att de börjar konserten med två minuters rundgång.

Kent gjorde enligt egen utsago sin sista konsert på två år på den största
scenen. Men hade man sett dem i på deras tältprojekt så blev man lite
besviken. Den suggestiva miljön som fanns då är borta, när bandet står
framför en åker fylld av 50 000 åhörare, där säkert merparten var
intresserade av att dricka öl, snacka skit, eller hångla. Ljusshowen är dock
grym, och flera låtar, som Music Nonstop och Dom andra, är riktigt vassa. Jocke Berg, för dagen iklädd riktigt smaklösa röda brallor, klantade sig
dock flera gånger i början av konserten. Han sjöng falskt, och i Celsius
tappade bort sig i texten. Märkligt, och oproffsigt på gränsen till
nonchalant.
Men sen ryckte han upp sig och levererade den självkritiska kommentaren "ni
kan skänka fyra bananer till apan som sjöng första versen". Det insiktsfulla
uttalandet, några fler hits (Saker man ser, Om du var här, Socker) och en
lysande version av Mannen i den vita hatten (16 år senare) lyfte
slutresultatet en bra bit.

Mory Kanté gjorde däremot en i princip fläckfri insats, kanske var det
festivalens bästa spelning redan då. Mannen från Guinea och hans stora
orkester, inklusive två fantastiska sångerskor, gjorde en sån där konsert
man aldrig vill lämna, en spelning som producerade festivalens gladaste
leenden och mest jublande bifall.
Sista nummer blev Yeke Yeke, den enda hit han fått i västvärlden, och då
blev det allsång modell grandios. Men egentligen var allt bra, och det
syntes på Kanté att han njöt i fulla drag. Deadline överskreds därför en
rejäl bit, bara för att alla hade så kul. Sånt händer inte ofta.

Mer läsning

Annons