Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samtiden tråkar ut mig

/

Annons
Ni tråkar ut mig


Vinter.
I takt med att årstiderna skiftar, skiftar humöret. Och i takt med att humöret skiftar, skiftar musiklyssnandet. Det är därför det finns sommarhits. Enerverande låtar som klamrar sig fast utan pardon. Låtar vars existensberättigande det inte går att försvara. Men trots det spelar varje bar, varje klubb, varje person den där låten som ingen egentligen vill höra. Varför? Det är sommar. Folk beter sig konstigt på sommaren.
Vinter. Kyla.

När temperaturen sjunker är det naturligt att stanna inne. Vid brasan. Under filten. Som en försvarsmekanism på det faktum att läpparna torkar, benen skakar och fingrarna fryser.
Vinter. Kyla. Mörker.

Och då när allting känns för jävligt kommer ångesten. Depressionen. Den jobbiga, oidentifierbara känslan som tynger ner hela livet för en stund. Som försvårar förhållandet till vänner, kära och bekanta. Som är ledare för den inre monologens hejarklack, som hejar på när något går dåligt.

Vinter. Kyla. Mörker. Ångest.

Det kommer att kännas extra jobbigt i år. Ta emot extra mycket. För jag är uttråkad och trött på vår samtid. Suckar djupt åt majoriteten av alla nya skivor. Plöjer igenom allt för mycket skit för min egen hälsas bästa, bara för att hitta ljusglimtarna. Låtarna som betyder något, som säger någonting, som tilltalar mig på ett djupare plan än att det räcker med en nysning för att verkligheten ska göra sig påmind.
Men det är tomt.
Vissa grejor håller för stunden, men några dagar senare står jag med lång näsa och förstår inte varför jag hyllat detta. Och vissa band är bara banalt dåliga, avskyvärt pretentiösa, ointressanta och jobbiga. Som Kent. Som Coldplay. Som Keane. Som all brittisk gitarrock. Som all amerikansk, råkommersiell hiphop. Som Lars Winnerbäck. Som nästan allt. Och folk verkar svälja detta artigt utan att ens blinka.

Vinter. Mörker. Kyla. Ångest. Tindersticks.

Tur då att jag har Tindersticks. Det enda vita band som jag kan lyssna på under en längre tid utan att bli förbannad. Det enda vita band som inte för en enda sekund förlorar sina rötter i den bästa av soulmusik. Det enda vita band som snuddar vid himmelska portar varje gång sångaren Stuart Staples tar ton.
För hos Tindersticks finns en dramatisk elegans, en inneboende råhet, men också ömsinthet och värme. För som de romantiker dessa britter är följer de bara sina hjärtan. Vart det än må ta dem. Vart de än må landa.
Skuggorna som hemsöker mig försvinner då Tindersticks fyller min lägenhet. Då är känslorna utanpå huden och all tristess som bortblåst.

Tindersticks är just nu världens bästa och mest relevanta band.
Att Tindersticks inte ens är aktuella med en ny skiva borde därför säga något om hur urbota trist vår samtid faktiskt är.

Mer läsning

Annons