Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Simon Norrthon utforskar ondskans väsen

Annons
Hemma ligger boken "Konsten att vara snäll" och väntar. Men just nu kan Simon Norrthon inte läsa den. Han söker efter de mörka krafterna inom sig för rollen som den demoniske Nikolaj Stavrogin i "Onda andar" på Stockholms stadsteater.


Nikolaj Stavrogin sviker, skändar och dödar. Ändå är hans omgivning fullständigt trollbunden av honom. När Fjodor Dostojevskijs roman "Onda andar" får liv på Stockholms stadsteaters scen görs rollen av Simon Norrthon. Han har funderat mycket över varför vi dras till farliga, men fascinerande karaktärer.

- Människor som inte värderar sitt eget liv har ofta en stark dragningskraft på andra, konstaterar Simon Norrthon.

- Det är sådana där som dyker från 100 meter ned i en fjord, eller kör väldigt fort i farliga bilar och även de där skurkarna som får massor av friarbrev på statens anstalter. Det är något med att gå hela linan ut, att någon gör det där man själv är rädd för, som är väldigt attraktivt.

Men Stavrogin nöjer sig inte med att utsätta sig själv för risker, han utsätter ju också andra för fara?

- Ja, det är det som är det onda med honom. Han säger "jag vet att jag borde ta livet av mig, men jag är rädd för självmordet". Han är en patologisk narcissist som blir oerhört aggressiv när han blir kränkt samtidigt som han hela tiden söker kränkningen för att han tycker att han förtjänar den.

Dostojevskijs roman, som skrevs 1872, beskrivs ofta som en berättelse om den ryska terrorismens födelse. Handlingen kretsar kring den karismatiske Nikolaj Stavrogin som med sin starka attraktionskraft drar människor till sig. Samtidigt är hans självhat så starkt att han njuter av att plåga sig själv. Han tar till sig den missbildade tiggerskan Marja och gifter sig med henne, enbart för glädjen i skammen och förnedringen. När revolutionären Pjotr (som spelas av Leif Andrée) bestämmer sig för att utnyttja Stavrogins karisma i sin politiska plan antänder denne en krutdurk som inte går att släcka.

- Stavrogin utför inte de här handlingarna själv, han får andra att göra dem. Det ökar bara hans förakt för människorna ännu mer. Som många andra med en sociopatisk störning är han oerhört känslig för vad andra tycker och tänker och känner. Han vet precis var han ska sätta in stöten för att få människor att göra vad han vill.

Det går att hitta drag hos Stavrogin och Pjotr hos våra moderna terrorister, menar Simon Norrthon. Men trots att de båda rollfigurerna är extrema människor har de också allmängiltiga sidor, sådana som det är lätt att känna igen även hos sig själv.

- Lusten att förstöra, känner jag igen - min onda sida. Visst har jag sidor hos mig själv som jag inte tycker särskilt mycket om, men som jag jobbar med att försöka tygla. Som min ilska. Den försöker jag hantera för att må bättre och för att kunna umgås med andra, säger Simon Norrthon.

Det är ljusår mellan rollen som den onde Nikolaj Stavrogin i "Onda andar" och Simon Norrthons karaktär i Suzanne Ostens nya film "Wellkåmm to Verona". Där spelar han en övertrevlig föreståndare på ett ålderdomshem, en glädjefascist med misslyckad permanent och överklassigt utslätad skånsk accent.

- Det är oerhört lustigt och oerhört tacksamt att jag fick göra två så olika roller. Motsatsen är nog vanligare, att man får göra samma roller om och om igen. Det är ett oerhört förtroende att få trampa runt i den här rollen och leva ut de onda lustarna och sedan göra den neurotiska, glada människan.

Det har blivit en del film och tv genom åren för Simon Norrthon. - "Bengbulan", "Pensionat Oscar", "Tala! Det är så mörkt" och "Gustav III:s äktenskap" - men teatern har hela tiden varit hans huvudsakliga levebröd.

- Jag tycker fortfarande att teater är otroligt roligt och att det är otroligt roligt att repetera. Där tror jag att man är olika som skådespelare, vissa gillar det inte alls. Jag tycker att det här skapande arbetet är enormt roligt, att traska omkring och pröva olika grejor och fördjupa en karaktär, det är superkul!

Han har valt en osäker tillvaro som frilans, för att få möjligheten att välja de projekt han vill vara med i. Just nu funderar han på att ta tag i ett par egna föreställningar, kanske som regissör. Dessutom skulle han vilja återuppliva humorgruppen Clownen luktar bensin, som har haft en paus i något år.

Men först väntar premiären på "Onda andar", i regi av Ole Anders Tandberg och med superrysk scenografi och kostym av Erlend Birkeland och Maria Geber. Den gigantiska pälsmössan har nästan vuxit fast på hans huvud vid det här laget och den ålderdomliga barlokalen med det rutiga golvet och det jättelika glasfönstret känns inte det minsta främmande för honom. Fast det sistnämnda beror på en detalj som kanske inte alla upptäcker när de ser föreställningen.

- Rummet är helt fantastiskt - det är en exakt replik av restaurang Pelikan i Stockholm. Skalenligt, ner till minsta saltkar. Hela scenskoletiden hängde jag på Pelikan så när jag går runt på scenen har jag hela tiden känslan av att jag har varit här förut, säger Simon Norrthon och skrattar.

"Onda andar" har premiär på Stockholms stadsteater den 10 februari. (PM)

---


Simon Norrthon:

Ålder. 38 år.

Bor: Tyresö utanför Stockholm.

Familj: gift med skådespelerskan Sylvia Rauan, två barn.

Senast sedda teaterföreställning: "Fröken Julie" och "Erik XIV". "Jag såg dem samma dag".

Senast sedda film/dvd: "Crash".

Senast lästa bok: "Onda andar" av Fjodor Dostojevskij.

Oanad talang: "Sedan jag köpte hus har jag gått in i en snickarfas. Det är i alla fall något jag inte visste att jag var bra på. Jag ville absolut inte hamna i något slags renoveringsfälla, men nu har jag gått i blåställ i tre år."

Mer läsning

Annons