Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skrämmande nära fiasko

/
  • ST:s recencent tycker att Bob Dylan mestadels var tråkig under europapremiären på sin turné, som ägde rum i Globen.

Bob Dylan Globen, Stockholm (måndag)

Annons
Bob Dylan är mannen som gör vad som faller honom in man vet aldrig om han ska komma med nåt genialiskt eller nåt rätt obegripligt. På Europapremiären i Stockholm i måndags var det oftast ingetdera mestadels hade man tråkigt. Trista låtval, stelt framförande, inåtvänd huvudperson och kompetenta men ointressanta medmusikanter.
Det positiva är att Dylan konsekvent arrangerar om sina gamla låtar. På så vis blir det både roligt och spännande att lyssna på honom, en känsla av behaglig ovisshet. Ibland skakar han om så kraftigt att man först i refrängen känner igen låten. Som It\'s alright ma (I\'m only bleeding), som var radikalt omarbetad, och stöpt i en benhårt malande och suggestiv form. Överhuvudtaget var det en rockigare Dylan denna gång jämfört med tidigare besök. Jag kan inte minnas att gitarrerna varit lika tunga eller framträdande på kanske 15 år. Det var också de gitarrdominerande låtarna som var mest minnesvärda. Höjdpunkten var en skoningslös version av Highway 61 revisited, där ljudteknikern vred upp volymen så att man faktiskt hade behövt de öronproppar som såldes innan konserten.
Den, och en countrypoppig Stuck inside mobile with the Memphis blues again förgyllde en annars mycket ojämn kväll. Fyra låtar från Love and theft, två från mellanplattan Under a red sky och slarviga framföranden av To Ramona och Every grain of sand kan endast ha gjort dylanologerna glada.
Riktigt bottennapp gjordes med rockabillyn Honest to you, en hemsk låt som aldrig ville ta slut. Likaså segjazziga Bye and bye var påfrestande, speciellt då den spelades efter Highway 61; när folk hade hoppat upp på fötterna och var med på noterna, då verkade Dylan vilja montera ned stämningen. De flesta åskådarna föll tungt tillbaka i sina stolar, tog upp sin telefon och kollade om de fått nåt sms senaste halvtimmen, eller kanske spelade de Tetris? Hursomhelst var publikhavet fullt av små lysande prickar - ett tydligt tecken på misslyckande.
Som om det eländiga låtvalet inte vore nog så envisades Dylan med att bara spela elpiano. Hade han hängt på sig gitarren hade det kanske blivit lite mer liv och rörelse.
Sättet han sjöng på var ett annat irritationsmoment. Han kom konstant in en sekund för sent i varje vers, rabblade snabbt texten och gick upp i falsett i sista stavelsen. Mycket enerverande i längden.
Symptomatiskt gjorde han en otillfredsställande avslutning med pliktskyldiga framföranden av Like a rolling stone och All along the watchtower.
Nä, gå och köp dvd:n No direction home, Martin Scorseses dokumentär om legenden istället, det är ett mycket bättre och säkrare sätt att bli nöjd med \"His Bobness\" år 2005.

Mer läsning

Annons