Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slottenäs håller Miller-soundet levande

/

Annons
Tonhallen: Jan Slottenäs Storband, Linda Leje, Jens Berggren och Informations
Betyg: 3
I min gröna ungdom på 50-talet satt man hemma och terroriserade omgivningen med bland annat Glenn Millers "Chattanooga Choo Choo" snurrande på skivspelaren som var kopplad till Aga-radion. Jag minns det som igår. "As Time Goes By", igår eftermiddag satt jag i en näst intill utsåld Tonhall och lyssnade på Millersoundet i svensk tappning med Jan Slottenäs Storband. Under rubriken A Christmas Show In A Glenn Miller Mood 2005 bjöds vi på ett par timmars Millernostalgi med betoning på julen och dess populära melodier. Samtliga hämtade ur Millers originalmapp.
Under sin korta karriär hade Miller stor konkurrens av andra band som leddes av bland andra Count Basie, Jimmy Lunceford, Duke Ellington med flera. Den som drog längsta strået var Miller för hans musik var ren och okomplicerad och när han fick engagemang på Glen Island Casino 1939 med landsomfattande radioutsändningar, som sponsrades av tobaksmärket Chesterfield, var lyckan gjord för Miller.
Tidens tand tär på det mesta, men god musik har förmågan att överleva trender och tillfälliga strömningar vilket kvällens repertoarval visade. Så snart 61 år efter sitt mystiska försvinnande i dimman över den Engelska kanalen är Glenn Miller fortfarande ett hett namn inom den dansanta storbandsjazzen. Storband över hela världen över, proffs som amatörer, har i sina repertoarmappar låtar och arrangemang som Miller gjort odödliga med sin orkester.
Jan Slottenäs har studerat Millers musik in i minsta detalj och drillat sitt storband att komma så nära originalet som möjligt. Visst lät det bra, men på något sätt kändes det mekaniskt och könlöst utan tillstymmelse till värme och inlevelse. Exempelvis det tama kompet som gjorde allt utom att få det att svänga. Det skulle ha varit välgörande om trummisen släppt blicken från noterna och kört lite efter eget huvud.
Sångarparet Linda Leje och Jens Berggren tillsammans med kvartetten Informations försökte efterlikna originalet Paula Kelly och Modernaires. De gjorde en habil insats utan någon riktigt inlevelse och engagemang.
De som försökte sätta piff på den strikta och stela tillställningen var de skickliga solisterna, Klas Toresson tenorsax, Mårten Lundgren trumpet, Fredrik Lindborg tenorsax, Klas Lindquist altsax, Anders Sjögren altsax. Utan deras inhopp hade tillställningen blivit tamare.
Skall bandet ha någon framtid och behålla sin publik så krävs det en rejäl blodtransfusion som sätter fart på livsandarna, inte minst i det livlösa kompet. Vad gjorde basisten som inte hördes? Hade han glömt att trycka på on-knappen till förstärkeriet?
När de dyker upp igen i början på april nästa år, vill jag höra en spänstigare och förhoppningsvis en svängig upplaga av bandet!

Mer läsning

Annons