Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Solomon Burke

Solomon Burke
Storsjöyran, fredag

Annons
Betyg: 4

Sextiotalets klassiska soulmusik är, när den är som allra bäst, fullständigt och orubbligt tidlös. Då, när den är som mest vacker, är den lika lockande, lika full av liv, lika relevant som om musiken var gjord här och nu, just i denna stund.
Och ingen annan i dag levande artist kan som Solomon Burke förmedla den känslan.
När the King of Soul äntrar scenen strax efter halv ett gör han det bakom ett svart skynke. Väl framme vid sin kungatron exploderar Solomon i en underbar version av I need some love in my life.
Därefter spelar Solomon och hans eminenta band upp soulörhängena på rad.
Stundvis är konserten därför en zenbuddistisk väv av musikalisk skönhet och ögonblickets magi. Nästan en religiös förlossning av soulmusikens innersta väsen.
Men samtidigt faller den gode pastorn i en fälla. Genom att spela de mest lättillgängliga soulhitsen, de som publiken kan som rinnande vatten, missar vi möjligheten att exempelvis få höra det förtätade relationsdramat the Judgement från comebackskivan Don´t Give up On Me.
Fast, vid närmare eftertanke, vad gör egentligen det?
Solomon Burke skulle kunna sjunga ur telefonkatalogen och det skulle ändå vara fullständigt underbart.
För hans röst är som en naturkraft. Ibland len som silke, men kapabel att svälla till ett överdådigt crescendo. Alltid pendlande mellan de diamantslipade höga tonerna, den mörka basen och det betryggande viskandet.
Och Solomon bjuder på sitt allt.
Han vill ha publiken närmare sig. Han uppmanar vakterna om att låta publiken hoppa över kravallstaketen. Ingen slår sig, ingen skadar sig, stämningen är på topp.
Lite senare bjuder Solomon upp utvalda delar av publiken på scen. Dessa överlyckliga få dansar och ler. Ingen behöver gå av. Alla sätter sig ner under en melodisk psalm som Burke vill sjunga för oss.
Dessutom: cirka 45 minuter innan konserten började satt jag i en bil med Solomon Burke och försökte envist övertyga honom om att spela min favorit Got to Get You Off My Mind.
När han som sjätte låt gör just det, stannar mitt hjärta och det känns som om jag befinner mig i trans. Och då den poesi som är låten översköljer mig, svämmar mina känslor över.
Bättre än så kan det omöjligt bli.

Mer läsning

Annons