Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Starkt av Ali farka och Snoop Dogg

/

Annons
Betyg: 4
Ali Farka Touré & Toumani Diabaté, Snoop Dogg
Betyg: 3
Håkan Hellström, Audioslave, The tears

Ali Farka Touré
Fredagens första riktigt stora stjärna, åtminstone på sydligare breddgrader,
var Mali-sonen, borgmästaren och jordbrukaren Ali Farka Touré, som var nära att ställa in konserten för att han behövde se till sin hjord hemma i
Niafunké. Men nån annan tog över ansvaret och det var ju skönt, för den
fängslande konserten, tillsammans med koravirtuosen Toumani Diabaté, var stundtals rent magisk.
Tourés bluesbaserade afrikanska musik var helt enkelt trollbindande. Det
behövdes bara ett par sparsamma plink på gitarren, så var man fast. Synd
bara att de spelade i stora Arena-tältet. Hade de varit i Ballroom, det så
kallade world music-tältet, hade det blivit full pott.

Snoop Dogg
Hiphoplegenden Snoop Dogg fick usel kritik för sin spelning på Hultsfred för några veckor sedan, vilket förmodligen är obegripligt för de 50 000 personer som såg honom i Roskilde. Sällan har jag sett en så tajt och väl genomförd hiphopkonsert. Snoop klev ut efter den kontroversiella porrfilmen, som inte alls var så märkvärdig, och var kung. Han körde låtar från hela karriären, och självklart var det klassiker som Murder was the case, P.I.M.P. och Gin and juice som väckte störst jubel.
En sak undrar man dock över varför måste alla rappare vara så egenkära?
Snoop krävde ständigt kärleksbetyg, typ att alla skulle skrika "We love you,
Snoop!".
Jaja, bra var det i alla händelser, och samspelet med publiken nästan
perfekt, så varför bry sig om detaljer? En ren hiphopfest blev det och det
tackar vi Snoop för!

Håkan Hellström
Håkan Hellströms spelning på Hultsfred är redan en klassiker enligt dem som var där, och därmed svår att överträffa. Och det gjorde han inte heller på Roskilde, även om det ändå var en bra konsert. En grym inledning med Jag har varit i alla städer och Ramlar, och sedan rullade det på. Men trots utmärkta låtar som Gårdakvarnar och skit, Dom kommer kliva på dig igen och En midsommarnattsdröm så blev det aldrig riktigt engagerande. Inte ens Känn ingen sorg för mig Göteborg och Kom igen Lena frammanade extasen som så många längtat efter. Hoppas den är tillbaka på lördag, när mannen i hatt och hängslen uppträder på gatufesten.

Audioslave
Roskildes andra superband, Audioslave, var klart bättre än torsdagens Velvet revolver, men hade en liten bit kvar till det ultimata röjet. Chris Cornell är en sanslöst bra sångare, och Tom Morello gör rent omänskliga saker med sin gitarr, men nåt fattades ändå. Nya skivan är ju också svagare än debuten. Singeln Be yourself är ganska karakteristisk - en riktig arenahit,
men ganska trist som låt.
Och ett band borde inse att de måste ta tag i saker och ting när det bara är
bandmedlemmarnas gamla klassiker (Black hole sun - Soundgarden, och Killing in the name of - Rage against the machine) som får publiken i extas.

The tears
Omdömena från Tears spelning i Hultsfred var minst sagt ljumma, så det är
oklart om det fått Suedes frontmän Brett Anderson och Bernard Butler att
skärpa sig, men i Roskilde gjorde de inte fansen besvikna. En kanoninledning med låten Lovers gjorde alla på gott humör, och då blev det under resten av konserten mindre viktigt att de redan avlossat sin bästa låt. För några gamla Suedelåtar blev det inte, den tiden tycks vara förbi. Eller så är de inte mogna att riva i det gamla såret ännu.
Nåväl, Brett betedde sig precis som på Suede-tiden, med stilistiska poser,
kaxig sång och cool framtoning, och Bernard jobbade hårt på sin gitarr för
att få fram det speciella soundet från det glada 90-talet. De såg till och med lyckliga ut att spela ihop efter alla dessa år. Bretts leende när Bernard gick loss på gitarren gick inte att ta miste på duon är tillbaka på allvar.
Janne Hallman

Mer läsning

Annons