Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stjärnfallen i svensk film 2005

Annons
Det blev inget vidare år för svensk film. Trots branschens försök att hävda motsatsen är skådespelarna, regissörerna och producenterna bara människor - med allt vad det innebär av misstag, klantiga beslut och darriga insatser. Här är de nio svenska filmprofilerna (och en genre) som sänkte sina aktier mest under 2005. Utan inbördes ordning - Filmsverige är tillräckligt grötigt som det är.


* Kjell Sundvall.

Visade prov på sin spännvidd under året genom att vara med och regissera den dassiga TV4-thrillern "Medicinmannen" och göra uddlös relationskomik i "Vinnare och förlorare". Men hallå! Bara för att "Jägarna" och "Grabben i graven bredvid" drog storpublik en gång i tiden är det väl inte nödvändigt att ge sig in i sina favoritgenrer två gånger under ett och samma år. Vad blir nästa steg? Åsa-Nisse tar med sig Klabbarparn till Afghanistan för att bekämpa terrorister?

* Svensk dokumentärfilm.

Två kvinnliga poliser vid namn Anette. Alla möjliga försök att hantera erfarenheter från andra världskriget. Ett minnesporträtt över konstnärsparet Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. När Hollywood inser dokumentärfilmens potential och börjar kränga galna idéer från kepsprydda konspirationsteoretiker och snabbmatsmarodörer tassar Svenska Filminstitutet fortfarande som katten runt het gröt. När kommer nästa svenska dokumentär med publikt genomslag?

* Jonas Åkerlund.

Hur länge ska han hålla på och titta på "intressanta manusidéer"? Det är inget större problem att Jonas Åkerlund svassar runt Madonna eller gör musikvideor med sitt vid det här laget patenterade bildspråk - så länge han inte fortsätter att blåsa liv i ryktena om en långfilm. De närmast sörjande som såg "Spun" trivs antagligen bäst med Åkerlund som regissör av treminuters videosnuttar där bikinibrudar rullar sig i lera till hårdrock.

* Anders Nilsson.

Det blev ingen actionfilm signerad Anders Nilsson i år. I stället satt han klädd i skinnjacka i SVT:s "Debatt" och gnölade om att folk laddade ner hans filmer olagligt på internet. Hösten 2006 kommer hans nya film "Den fjärde vågen" där tonåriga fildelare med tvivelaktig filmsmak jagas av Nationella Insatsstyrkan. Nej, det var lögn. Den heter faktiskt "När mörkret faller" och handlar om vanliga människor som råkar ut för kriminella. Som i "Noll tolerans". Som i "Livvakterna". Som i "Tredje vågen".

* Sofia Helin.

Det kan tyckas lite orättvist att såga den senaste tidens The girl next door för en roll i en långdragen produktion, men insatsen i Daniel Fridells "Blodsbröder" måste uppmärksammas. "Fyra nyanser av brunt" och "Masjävlar" kommer i helt ny dager efter Helins tolkning av bibliotekarien som blir kär i Liam Norbergs rollfigur. Scenen när hon ifrågasätter bibliotekets policy att inte låna ut till personer med betalningsanmärkningar är politisk teater på folkhögskolenivå och överträffas bara av diskbänksrealismen i det romantiska mötet Norberg och Helin har över en tallrik spaghetti med köttfärssås.

* Mikael Persbrandt.

Svensk scenkonsts bad boy förnekar sig inte. Mustaschen i Simon Stahos "Bang-bang orangutang", det missnöjda uttrycket som genomsyrade "Medicinmannen", braskande löpsedlar och en time-out från Dramaten. Det är lätt att försvara Persbrandts rätt till integritet, men någon måtta på excesserna får det väl ändå vara? De flesta kan släppa loss utan att terrorisera krogköer och hålla efterfester på sin arbetsplats. Kan man inte det så är tv-soffan att föredra - speciellt för en känd skådespelare. Persbrandt syns i tillräckligt många Beck-filmer för att behöva jaga uppmärksamhet på stan.

* Krister Henriksson.

Han är en av Sveriges stilfullaste skådespelare, det har Krister Henriksson bevisat gång efter annan. Men det fantastiska porträttet av livsnöd i Lisa Ohlins "Veranda för en tenor" förtas av vetskapen om de kommande femtioelva Wallander-filmerna. Just när vi trodde att Rolf Lassgård skulle lufsa serien i hamn tar Henriksson över det sorgsna uttrycket hos en gammal gubbe som aldrig får gå i pension.

* Peter Possne.

Som producent och vd för Sonet Film har Possne haft ett tungt år. Visserligen ligger Sonet bakom Oscars-bidraget "Zozo" och Björn Runges hett emotsedda "Mun mot mun", men det verkar ha gått grus i maskineriet. En dammig vendetta i Mats Arehns "Kocken", Kjell Sundsvalls travpekoral "Vinnare och förlorare", adolescens-vi-har-sett-förut i Kristina Humles "Krama mig!" och "Buss till Italien", Daniel Lind-Lagerlöfs försök att sexa upp "Sällskapsresan". Sonet Film har manusstopp för tillfället. Det, och samproducerandet av en förortsversion av "Rännstensungar", gör att framtiden känns svajig.

* Mikael Håfström.

Ju närmare Los Angeles en svenska filmare hamnar, desto större blir han eller hon i Sveriges ögon. Det kallas Lex Lasse Hallström. Uppmärksamheten runt Mikael Håfströms "Derailed" trummades upp till symfoniorkesterklass (Jennifer Aniston var ju med, gudbevars), för att kulminera i ett litet sprött klingande från triangeln. Nu ska han göra film på en Stephen King-novell, vilket i Hollywood är som att gräva diken.

* Andreas Wilson.

Håfströms protége från "Ondskan" håller sig kvar på hemmaplan. Eric Donells och Martin Söders "Den utvalde" skulle förvalta all good will från genombrottsfilmen. Andreas Wilson måste ha missat Donell och Söders "Utanför din dörr", en söt buskisartad historia om en kille med Tourettes syndrom. Steget till en tät thriller är milslångt, en sträcka Wilson försökte gå med plutande läppar och markerade kindben. Han kom inte ens halvvägs. (PM)

Mer läsning

Annons