Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stones nya är bäst i början

/

Annons
Rolling Stones

A bigger bang

(Virgin/EMI)


Betyg: 3


\"Ojdå\", tänker jag när första låten Rough justice dundrar igång i cd-spelaren. Öset, drivet och Mick Jaggers kaxiga röst är intakt. Stones låter helt enkelt som Stones igen, och plötsligt känner jag ett sug att se dem när deras pågående världsturné dyker upp i Sverige nästa sommar.
Intrycket består på följande Let me down slow, där en försmådd Jagger gnyr \"baby, baby, let me down slow\". Sen kommer mera klassisk Stones i It won\'t take long, med skönt riffande av Keith Richards.

Men efter denna vitala inledning så tappar Stones långsamt farten, och det blir påtagligt att en handfull av låtarna borde ha strukits. Singeln Streets of love är rätt seg, och flera av skivans 16 spår är anonyma, med ett band som går på stabilitet och rutin. Trots att Jagger plockar fram sitt bluesmunspel i Back of my hand, och sjunger känslosamt i balladen Laugh, I nearly died, så är det i grunden fåfänga försök att återuppliva gamla goda 70-talsdagar.
Dessutom envisas Keith Richards med att sjunga på två låtar. Hans stora insats i musikhistorien är ju inte att sjunga, utan gitarrspelet och förmågan att hitta på nya riff ur en alltmer sinande källa av toner och kombinationer. Särskilt om man betänker att karl\'n ett medicinskt mirakel; att han ens kan stå upp efter alla droger och sprit han petat i sig under några decennier.

Farbröderna i Stones verkar ha bestämt sig för att göra ett klassiskt rockalbum, och fansen lär jubla då det nästan låter som förr. Och visst är det kvartettens bästa sedan Tattoo you (1981), men med tanke på deras vansinnigt starka låtskatt så är A bigger bang inte ren dynamit, snarare en kinapuff.

Janne Hallman

Mer läsning

Annons