Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stoppa skall, skrik och snack

Annons
Ofta när man bläddrar igenom tidningen, ser på nyheterna eller nån dokumentär så visas det hur eländigt folk har det i andra länder. Fattigdom, krig, svält, sjukdomar. Misär och nöd finns förstås även här. Som de apatiska flyktingbarnen, vars liv i vårt förlovade land förvandlats till ett helvete.
Det finns förstås många andra som också har det svårt. Häromdagen var det en flyktigt bekant som dog knall och fall. Han hade tre barn, den yngsta är väl kring 12 år, och så obegripligt konstigt och hemskt det måste vara att se sin pappa gå till sängs och dagen efter ligger han död i sängen.
Förmodligen var det en massiv hjärnblödning, och det är kanske en tröst att han inte kan ha lidit nånting. Att lägga sig och stilla somna in låter väl som det ultimata sättet att gå, när det väl är dags.
Men för dem som är kvar är det ju självfallet en sorg utan dess like.
Själv har jag ju inte haft några större problem eller sorger i mitt liv. Istället upprörs jag av ganska irrelevanta saker, men som ändå är djävulskt störande.
Som det här med skällande hundar och skrikande ungar. Fy fan vad jag hatar dem!
Nej, nu tog jag i, men det är oerhört jobbigt att sitta på en buss eller tåg, och så sätter en hund igång att skälla. Eller en liten unge börjar skrika sig blå.
Jag kan inte låta bli att irriteras in i märgen.
En hund som inte kan hålla käft ska skjutas, så känns det just då. Jag är till och med beredd att anmäla mig som frivillig.
Ett barn som skriker kan man ju inte skjuta, men vad i helskotta håller föräldrarna på med? Tre saker gör att små barn skriker hunger, trötthet, bajs i blöjan. Alla tre lätta att åtgärda, ja till och med förebygga.
Ok, kanske inte tarmtömningen, men inte ska väl ungen behöva vänta så länge på ombyte att vrålet är det enda som hjälper?
När jag påpekat detta säger folk att jag är så oförstående, \"vänta tills du själv får barn\".
Ja, men jag har barn, och det har INTE blivit lättare att stå ut med gap och skrik. Det kommer aldrig att bli det. Möjligen om jag plötsligt blev döv, och sedan fick hörseln tillbaka, då skulle jag acceptera det. Eller nej, inte då heller.
Dessa två har länge varit ohotade på irritationstopplistan, men nu har en stark kandidat dykt upp. De som pladdrar i mobiltelefon.
Jag satt på bussen igår morse och tvingades lyssna på en kille som babblade högt och ljudligt i mobilen, hela vägen mellan Härnösand och Sundsvall. En minut innan bussen stannade i Sundsvall slutade han.
Åh, jag skulle kunnat strypa aset. I min fantasi kände jag hur fingrarna klämde åt och han till slut bara väste i telefonen. Hahaha! Så går det när man inte håller truten.
Det borde finnas en lag mot den typen av offentlig ljudnedsmutsning.
Jag vet, det är ett ilandsproblem, men jag har inget annat att irritera mig på, så tills jag drabbas av ändtarmscancer eller nåt annat obehagligt tänker jag fortsätta gnälla.

Mer läsning

Annons