Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stor musik i det lilla formatet

/

Jazzklubben: Trinity

Annons

Trinity betyder treenighet och har inget samband med spagettivästernhjälten Trinity – Djävulens högra hand. Gruppen Trinity såg dagens ljus 2003 som duo med hammondorganisten Andres Hellkvist och trumslagaren Ali Djeridi som startmän. 2005 utökades duon med trumpetaren Karl Olandersson och den svenska jazzen hade begåvats med en ny spännande grupp. De måste vara först i hela jazzhistorien med sin udda sättning av trumpet, orgel och trummor. Oftast är det en saxofon eller gitarr som kompletterar orgeln och trummorna. Hur som helst blev det en fullträff när de blev en trio. Med Olanderssons trumpet i fronten spelar med en flödande energi, stark inlevelse och intensitet och en stor portion spelglädje som kan försätta berg. Materialet de spelade var bland annat hämtat från deras utmärkta skiva Paris Eyes. Kända och mindre kända låtar som Puttin On The Ritz´ (Irving Berlin), Paris Eyes (Larry Young), Driftin´ (Herbie Hancock), Old Folks (Willard Robison), Sweet Georgia Brown, Reboppin´(Joey DeFrancesco) med flera.

Karl Olandersson har vid sina tidigare gästspel på Måndagsjazzen oavsett omgivning alltid visat sin eminenta instrumentskicklighet. Jazztrumpetens historia är välrepresenterad fast på hans eget personliga sätt. Han är en uttrycksfull trumpetare, en av våra bästa, en fantasifull och välnyanserad improvisatör med ett outsinligt flöde av idéer i fraseringen. Med andra ord en ”story teller” som insiktsfullt berättar något intressant. Det finns mycket substans i det han levererar.

Jazz på orgel tog fart på 50-talet då Jimmy Smith intog scenen med sin B3:a. Han fick snabbt sällskap av Jack McDuff, Jimmy McGriff, Richard ”Groove” Holmes med flera. Tre decennier framåt firade de stora framgångar världen över. Helt plötsligt försvann Jimmy Smith och kollegorna från scenen med stor saknad. Men i slutet av 80-talet fick orgeljazzen en revival och de gamla stötarna gjorde come back och intresset för orgeljazzen tog fart igen med lyckat resultat. Andreas Hellkvist är en av den yngre generationen som för orgeljazztraditionen vidare. Han är helt klart influerad och inspirerad av sina föregångare som numera svänger loss bakom molnkanten. Hellkvist är tekniskt fulländad och behandlar orgeln som en enmansorkester men har den goda smaken att inte vara helt dominant. Han är en lysande medspelare som lägger fina bakgrunder till Olandersson och en fullfjädrad solist som försöker krama det maximala ur orgeln.

Ali Djeridi är en perfekt ”time-keeper” som smälter väl in i sammanhanget. Han är en följsam och uppfinningsrik trumslagare som vet exakt var han ska sätta markeringarna och skjuta på.

På grund av ST:s tidigare pressläggning kunde inte hela konserten recenseras.

Mer läsning

Annons