Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sundsvall bättre än sitt rykte

/

Annons
Med stigande förvåning har jag läst recensionerna av filmen Stockholm boogie. Rätt många recensenter tycks anse att denna bedrövliga ursäkt till film är bra, eller åtminstone rätt okej. Lovande, liksom.
Men när jag läser närmare ser jag att det filmkritikerna mest gillar är att historien utspelar sig i Stockholm. Och vid närmare granskning så visar det sig att det är främst stockholmsbaserad press som uppskattar filmen. För dem räcker det tydligen att visa huvudstaden i bild. Förmodligen är stockholmarna så trötta på att så många svenska filmer är gjorda på landet, främst i \"Trollywood\", dvs Trollhättan. Men även andra \"avkrokar\" som Göteborg och Malmö.
Men så dyker en film upp med Slussen, Skinnarviksberget och Västerbron, och då blir 08-recensenterna så till sig i trasorna att de inte ser hur erbarmlig filmen är.
Jag är infödd stockholmare, så jag vet vad jag talar om. Vi är ett jävligt inskränkt släkte som mer än gärna framhäver hur bra vi är, och sällan tar in kritik. \"Spelar ingen roll vad ni bondläppar säger, Stockholm är ju bäst, typ. Och ni har ingen tunnelbana, höhö.\".
Men nu har jag norrlandfierats i några år, så jag ser igenom det där ganska kraftigt.
Likaså är det alltför sällan musiker utanför storstaden får den uppmärksamhet de förtjänar. Titta på alla stora band och artister. Kommer de från Stockholm? Knappast. Visserligen flyttar de flesta band dit förr eller senare, men inte byggdes deras briljans upp på Söders höjder, Kungsträdgården eller Vasastan.
I onsdags spelade t.ex The charm och Lars Bygdén på Mosebacke i Stockholm. Se där två utmärkta exempel på vad Sundsvall fostrat, men som inte får nån hype i Nöjesguiden eller På stan. Okej, Lars Bygdéns soloplatta fick ju högt betyg i båda kvällstidningarna, vilket är rätt åt honom, men intresset från media är ändå marginellt. Tyvärr, för Bygdén live and acoustic är bland det bästa Sverige har i singer/songwriter och altcountrygenren.
Och Charm har jag redan från dag ett ansett vara ett av de bästa banden från Sundsvall nånsin. Det bevisade de ännu en gång på Mosebackes gemytliga scen.
Men det finns fler band i Sundsvall som borde synas och höras utanför stadsgränsen. Leif Karate är ju på rätt väg, men även Stereo Starboy, Marble och Miguelito borde få massor av fans över hela landet. Liksom att en handfull metalband håller nationell klass, säger de som kan och vet.
Glöm heller inte att Sundsvall har Drakens filmfestival. Hur många andra småstäder har en filmfestival? Och vilka filmer Draken-duon ska visa, sen. Jag måste slå ett Mike Tyson-slag för Miranda Julys fenomenala relationsdrama Me and you and everyone we know. Den är årets Garden State, eller Lost in translation. Kom ihåg var du läste det först!
Så det finns en hel del att vara stolt över om man kommer från Sundsvall, eller bara jobbar där. Frågan är bara hur resten av världen ska få reda på det. Den som knäcker den nöten får gärna höra av sig till jan.hallman@st.nu. Trevlig Halloween!

Mer läsning

Annons