Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sven Lindqvist följer sina drömspår

Annons
I två decennier har Sven Lindqvist skärskådat den europeiska rasismens historia. Ämnet har tagit honom på ständigt nya resor. I hans senaste bok "Terra nullius" leder spåren in över Australiens kontinent och till öknen han älskar.


Terra nullius - ingens land - var termen de brittiska kolonialisterna använde på det australiska landet. När de första brittiska straffångarna lämpades av i Australien 1788 sågs landet som obebott. Kontinentens urinnevånare aboriginerna hade kolonisatörerna knappt lagt märke till, och när man gjorde det såg man dem knappt som människor. Första gången ett aboriginiskt folk gjorde motstånd mot de brittiska kolonisatörerna var på 1830-talet i den lilla bosättningen Moorundie. Sammanstötningarna slutade med att de sista resterna av den lilla folkgruppen massakrerades 1841, tre år efter att britterna anlänt till platsen.

Där startar Sven Lindqvist resan över den australiska kontinenten. Likt aboriginerna själva lägger Sven Lindqvist ett eget drömspår i flera dimensioner över den australiska kontinenten. Hans språk drar ut i det karga landskapet, ner i den australiska kolonialismens våldsamma historia och vidare in i hans egna minnen och nattliga drömmar. Mönstret följer det från hans tidigare reseskildringar och essäer, där han använder sig själv och den egna erfarenheten till att se nya samband i samtiden och historien.

Det är lätt att se "Terra nullius" som en fortsättning på "Utrota varenda jävel", men den här gången går resan inte rakt in i ett mörkrets hjärta som den gången, utan över trampade stigar genom ett landskap som ömsom är paradisiskt vackert, ömsom mördande enahanda.

- Till en början var det inte aboriginerna utan ökenlandskapet som lockade mig ännu en gång. Jag har ju lockats av öknen flera gånger tidigare. Jag upptäckte att större delen av Australiens inre är öken eller stäpp och fick en stark lust att åka dit. Det är härligt med en ny kontinent när man börjar läsa in sig och planera resan, säger han och ler.

Kanske åt att han nästan låter som en gammal brittisk kolonialherre när beskriver sin aptit på nya länder och nya öknar. Sven Lindqvists vardagsrum i lägenheten på Söder vittnar om hans kärlek till resor och andra kulturer, afrikanska skulpturer samsas med föremål från Kina och Sydamerika. Tre aboriginiska målningar hänger på väggarna sedan hemkomsten från de australiska resorna.

Ett återkommande tema i boken är frågan "Har vi ansvar för onda gärningar våra förfäder har begått? Resan inleds samtidigt som en försoningshögtid hålls där australiska demonstranter kräver att den australiska regeringen ska be om förlåtelse för de gärningar den vita övermakten begått på aboriginerna. Regeringen vägrar, och Sven Lindqvist försöker i boken förstå båda sidors argument.

Han minns hur han strax efter kriget ställdes till svars av en norsk bondmora för att den svenska regeringen under kriget lät tyska nazister passera genom Sverige.

- Jag tyckte det var så oerhört orättvist. Jag var bara tio år då och tyckte inte att jag kunde ställas till svars. Men senare tänkte jag efter. Genom transiteringen kunde Sverige hållas utanför kriget. Det skapade ett välstånd som jag har dragit nytta av, därigenom blir jag också skyldig att gottgöra de människor som samma handlingar orsakat lidande. Så bör man också se på de historiska brotten i Australien, säger Sven Lindqvist.

I "Terra nullius" skildras hur den aboriginiska befolkningen steg för steg drivs mot utrotning. De bestjäls på sin mark och stängs in i läger, barn tas från sina föräldrar.

- Många lever kvar i stort elände, men det märkliga är att de överlevt och att de har kunnat anpassa sig till en ny tid.

Vid 1970-talets början upptäcktes den aboriginiska konsten av den vita världen. Sven Lindqvist beskriver den blomstrande kulturen som en räddning för befolkningen.

Resandet och skrivandet har gått hand i hand ända sedan Sven Lindqvist var ung. Det var så han drömde om att leva sitt liv. När han startar sina projekt vet han inte vad det är för bok han tänker skriva. Ofta står han med en lust till ett resmål och några lösa ändar han intuitivt känner hänger ihop.

- Det är tråkigt att skriva böcker som man redan vet i förväg hur de ska bli, säger han och berättar om boken han kanske är mest stolt över att ha skrivit. "Myten om Wu Tao-tzu" från 1967 var nära att inte bli skriven. Han hade gett upp projektet och lämnat tillbaka böckerna han studerat till biblioteket och redan gett sig på nästa projekt när dåvarande frun Cecilia Lindqvist övertalade honom att försöka en gång till.

Nu lever och reser han med hustrun Agneta Stark. Hon var med honom på de två resorna i Australien som krävdes för att skriva "Terra nullius" men är inte synlig i texten.

I år firar han 50-årsjubileum som författare. Hans första bok "Ett förslag" gavs ut 1955. Sedan dess har han hunnit med ytterligare 31 böcker. Han är märkbart stolt när han tittar ut över bordet i biblioteket i lägenheten på Söder i Stockholm. Där ligger de utländska översättningarna av hans böcker i travar. Sven Lindqvist läses över stora delar av världen och framgångarna har växt med åren.

- Det skulle vara fånigt att säga något annat än att jag är otroligt glad över det. Jag är tacksam att efter såhär många år fortfarande kunna skriva böcker som folk vill läsa, säger han.

Han vägrar att tala om kommande skrivprojekt, men säger att det alltid funnits en kö av böcker som väntat på att bli skrivna. Skrivkramp har han aldrig drabbats av.

- Visst har det funnits svåra passager, men då har jag sagt mig själv på väg till jobbet "I dag är din uppgift att vara dålig. Bara om du vågar vara dålig i dag kan du bli lite bättre i morgon". (PM)

Mer läsning

Annons