Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska rockens urfader drar ur sladden

/

För drygt 35 år sedan uppfann han rock på svenska. Nu har Pugh Rogefeldt plockat upp den akustiska gitarren.
– Jag kände mig jävligt utsatt i början, säger legendaren.

Annons
Anledningen till att Pugh Rogefeldt kopplat ur sladden är senaste plattan Opluggad. Idén dök upp när han var sugen på att göra en skiva, men inte hade tillräckligt med nya låtar.
Producenten Jan-Erik "Eggis" Johansson föreslog att Pugh skulle göra sina stilbildande rocklåtar akustiskt.
Jag var tveksam men gav det en chans. Det gick hemskt trögt i början och efter att ha spelat in ett par låtar lyssnade jag och kände, det här vågar inte jag stå för. Det kändes naket och jättekonstigt, säger Pugh Rogefeldt.
Men Pugh såg utmaningen i projektet och fortsatte. På tredje dagen i studion lossnade det och inspelningen flöt på tills han motvilligt tvingades sluta vid 16 klara låtar. Tolv av dem hamnade på den färdiga skivan.
Nu är Pugh Rogefeldt på sin första akustiska turné. Halvvägs in är det dags för Norrland med bland annat kvällens spelning i Sundsvall.
Det märks att vi inte spelat så mycket allra längst upp i Sverige, flera datum är redan utsålda. Däremot har det gått lite trögt i just Sundsvall av någon anledning. Förhoppningsvis överger folk tv:n för en kväll och tar sig ut, säger Pugh Rogefeldt.
Har det varit svårt att göra det akustiska live?
Jag trodde det skulle kännas konstigt men det märks väldigt tydligt att alla i bandet i grunden är rockmusiker. Det har varit väldigt kul att spela i den här annorlunda sättningen. På pappret ser det ju ut som visaftnar men det är inte så mycket tända ljus och kongas precis. Vi har till och med spelat sent på rockklubbar och det har fungerat bra ändå.
Den lite mer avskalade formen kom till efter en väldigt intensiv period för Pugh. 1990-talet hade varit förhållandevis lugnt men med förra studioalbumet Maraton tog allt fart igen. Intresset kring honom växte med en samlingsskiva, den sammanfattande boxen Pugh och ett ihärdigt turnerande.
Allt eskalerade med förra sommarens gigantiska turné som förband åt Gyllene Tider.
Turnén drog ju iväg på ett sätt som ingen kunde ana. Inte ens Gyllene Tider eller bokningsbolaget. Efter den kände jag att jag var tvungen att dra i bromsen. Det blev inget gjort på platta och jag kände att risken fanns att jag skulle tröttna på att spela. Hade jag fortsatt i det tempot hade nog risken varit stor att jag börjat titta på andra saker att göra i livet.
Hur upplevde du turnén?
Hela apparaten blev så stor och det gjorde att vi inte direkt umgicks under turnén. Det kunde jag sakna. Nu gick man runt en hel sommar utan att göra så mycket mer än att heja på varandra. Samtidigt kände jag en stor eftertänksamhet när vi var ute. Gyllene Tider spelade svensk pop, jag spelade svensk rock och det stod ett band från förorten och rappade på svenska. Det var en jävla tillfredställelse och det kändes kul att ha varit med så tidigt med att sjunga på sitt modersmål. Att vi inte gav upp på 1970-talet och att det betalade sig.
Känner du dig stolt över det ni gjorde då, det som la grunden till att du ofta kallas svensk rocks urfader?
Självklart. Jag skulle ljuga annars. Samtidigt är jag rädd för att få en ikonstämpel som man alltid måste leva upp till.
I början av 1990 talet inledde Pugh ett samarbete med några av Sveriges andra etablerade rockgubbar. Tillsammans med bland andra Magnus Lindberg och Micke Rickfors bildade han Grymlings, isolerade sig i ett hus på Gotland och kom tillbaka med ett album som blev en jättesuccé.
I våras gjorde Grymlings comeback - utan Pugh.
Han tackade nej.
När vi startade bandet var det så jävla rätt, avspänt och kul att göra. Vilket också avspeglades i musiken. Det kändes svårt att få fram det igen och jag ville inte försöka pressa fram det.
Vad tycker du om deras nya skiva?
Den låter som jag trodde den skulle göra. Det går aldrig att återskapa det vi gjorde och allt det där romantiska kring inspelningarna på Gotland.
Kan du sakna den tiden?
Ja, det kan jag göra. Det är ett fint minne som jag inte tror man kommer att få uppleva det igen.
Det blev en tid när ni tjänade stora pengar. Några av er har vittnat om ett ganska hårt leverne efter det.
Det gäller inte mig. Visst har jag levt hårt ibland men jag har aldrig varit i drogsvängen eller nere på botten. Däremot har jag druckit en hel del whisky i vissa perioder och det kan man ju inte hålla på med hur länge som helst.
Du närmar dig 60. Ingen rockåldersnoja?
Nej, jag har aldrig haft någon åldersångest. Jag är uppväxt i en miljö där inte sånt spelat någon roll, utan vilken person man är. Så jag tror inte det blir någon 60-årskris.
Och med en karriär som är inne i en sällsynt vital fas verkar det inte finnas någon anledning. Efter höstens turné ska Pugh in i studion för att göra en uppföljare till Opluggad. Åter igen akustiskt, men den här gången siktar han på minst fyra nya låtar. Plattan ska förhoppningsvis dyka upp i början av nästa år och efter det blir det turné. Igen.
Redan efter tio år började folk fråga när jag skulle lägga av. Men då skulle jag ha gjort det för femton år sen, nu är det för sent. Jag kan inget annat, säger Pugh Rogefeldt.

Bildtext:
I kväll spelar Sveriges förste rockkung i Sundsvall akustiskt. Och efter en trevande start trivs Pugh Rogefeldt i det nya avskalade formatet.
Jag har så mycket bättre självförtroende nu än jag hade för tio år sen. Jag är tryggare och kan stå för mer corny grejer, säger han.
Foto: National

Mer läsning

Annons