Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svettigt Hultsfred laddar för nästa halvlek

Annons
Hultsfredfestivalen nådde halvtid med djungelväder, sorgsen pianomusik och den loja stämning som innefinner sig efter ett och ett halvt dygn bland bajamajor, elgitarrer och tält.


Efter tordagens värmebölja var det många festivalbesökare som vaknade upp med sönderbrända axlar och näsor till en nästan lika varm, men mulen, fredag. Värme av den där tryckande sorten där marken luktar ozon och kupan av fuktig hetta får gårdagens två öl att kännas som tio.

På fredagen lade Tori Amos skira pianoångest ett magisk skimmer över festivalområdet Hon gjorde också helgens andra tolkning av Depeche Modes "Personal Jesus", en något mer lågmäld version än Marilyn Mansons kvällen innan. Annars tillhörda dagen manlig ångest i alla dess former, från Silverbullits och Nine Inch Nails mörka muller till Isolation Years Norrlandsgrubbel.

Festivalens artistbokarveteran Janne Kleman är nöjd med festivalen så här långt

- Jodå, det rullar på. Första dagen var hektiskt, men i dag är det lite lugnare.

Med en överraskningsspelning (Hellacopters) avklarad och några timmar till nästa tycker han att konceptet blivit lyckat.

- Reaktionen på torsdagen när ridån föll och publiken fick bekräftat vilka det var, var kul att se. Jag stod bakom scenen och kollade då. Så det känns som att det här har funkat.

Inför den sista festivaldagen är förväntningarna stora, och festen torde vara säkrad. Lördagen bjuder på en räcka sanna partyartister, från supersvängiga Timbuktu och glädjespridaren Håkan Hellström till den aldrig vilande världsorkestern The Hives. Brittiska Magic Numbers lär locka mängder av nyfikna när de ställer sig på Teaterladans scen. (PM)


Recensioner:

Marilyn Manson, Hawaii, torsdag

I USA kallas Marilyn Manson skräckrockare och betraktas som enormt provocerande. Här i Sverige har han aldrig riktigt väckt samma aggressiva känslor, vilket blir tydligt när man ser honom på Hawaiiscenen på torsdagskvällen. Här på Hultsfred lockar Marilyn Manson såväl de trognaste mest svartklädda unga fansen längst fram som medelålders föräldrar med barn och några äldre grånade herrar som entusiastiskt applåderar med ett leende på läpparna efter varje låt.

Den på snudd folkliga stämningen förstärks när Manson kör i gång rena cover-kavalkaden. En efter en river han av Depeches "Personal Jesus", Gloria Jones-klassikern "Tainted love" och Eurythmics "Sweet dreams". I hans versioner blir de enormt mäktiga. Bortsett från den något sega inledningen och det infantila i att han två gånger släpper ner brallorna framför publiken får han till en riktigt bra konsert. Marken skakar påtagligt under den veritabla explosionen "Rock is dead" och med det visar Manson att hans egna låtmaterial sitter inne med mest sprängkraft. (PM)

Anna Hedlund

---

M.I.A., Atlantis, torsdag

M.I.A. är hett efterlängtad. Atlantistältet kokar långt innan hon ens gjort entré och när hon äntligen visar sig bryter ett jubel som nästan får tältet att lossa i sina förtöjningar ut bland de dansande människorna. Hajpen kring brittiska M.I.A. har varit massiv under året och med all rätt. Hennes mix av hiphop, ragga och grime är explosiv och uppenbarligen har det funnits ett stort sug efter den.

På torsdagskvällen visar hon sig dessutom vara en fullständigt lysande scenpersonlighet. M.I.A. har publiken i sin hand från första stund. Hon spottar ur sig sina rhymes över de mullrande basgångarna med ett enormt självförtroende och snurrar frenetiskt fram och tillbaka över scenen. Plötsligt har hon flugit upp på förstärkarstaplarna fem meter upp i luften. Det är stenhårt och rakbladsvasst. Publiken är nästan i upplösningstillstånd. Under "Galang" når konserten kokpunkten och det står klart att framtiden tillhör M.I.A. (PM)

Anna Hedlund

---

The Ark, Hawaii, torsdag

Få svenska band - ja, få band över huvud taget - har tillräckligt mycket pondus för att behärska Hawiiscenen i Hultsfred. Med plats för 35 000 i publiken är den en skrämmande plats och det räcker aldrig med bara musik. Det krävs den suggestiva deppigheten hos Radiohead, en Marilyn Manson på styltor eller The Arks småländska glamqueermanifestation.

Rottnebandet står på Hawaiiscenen för tredje gången och ingen av de fem medlemmarna hyser några som helst tvivel om att de hör hemma där. Det visuella uttrycket är fulländat, från de röda och vita Ark-uniformer (med tillhörande röda läderstövlar) till Ola Salos runtstruttande i svarta änglavingar och de spöklika rokokodamerna i kören.

Hälften av låtarna kommer från senaste skivan "State of The Ark" där Ola Salo styrde bandet mot en mer experimentell och mindre pompös stil. De nya låtarna är lite för komplexa för att vara helgjutna live, med undantag för inledande "Clamour for glamour", förstasingeln "One of us is gonna die young" och oerhört coola "Deliver us from free will". Allra bäst är dock avslutande "Calleth you, commeth I", redan en allsångsklassiker. (PM)

Karin Svensson

---

Silverbullit, Atlantis, fredag

Det är glest i lokalen när Silverbullit inleder den andra festivaldagen. Under en liten stund luras man nästan att misstänka att konserten kommer att bli en seg historia. Publiken verkar nyvaken och dagsljuset utanför strilar ofint in genom tältet. Men misstankarna visar sig inte ha någon grund. Sångaren Simon Ohlsson är lika peppad som om det vore midnatt på Hawaiiscenen. Han joggar ständigt på stället och jabbar energiskt med armarna till synes mitt i en uppladdning för en kommande boxningsmatch - eller en explosion.

Och exploderar gör det, hela tiden, i takt med att lokalen fylls med fans. Medan bandkamraterna stadigt och samspelt pumpar fram musiken från i huvudsak de två senaste plattorna, verkar Simon Ohlsson närmast outtröttlig i sina utspel. Skjortan svingar han över huvudet lika kraftfullt som om han ville centrifugera varje uns av fukt ur den. Publiken rycks med av hans ständiga utbrott och en sak blir tydlig: För Silverbullit är rock rock oavsett om det är lunchtid eller midnatt. (PM)

Anna Hedlund

Mer läsning

Annons