Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Synliggör de osynliga städerna

Annons
Qidong, Pieksämäki, Arona, Bollnäs. Världen är full av städer som inte gör något särskilt väsen av sig. Men i konstnären Jonas Dahlbergs utställning på Moderna museet får dessa "osynliga" städer sin tribut.


De är varken små eller stora, varken ogästvänliga eller särskilt välkomnande. Överallt på jordklotet finns dessa medelsmå städer, med någonstans mellan 10 000 och 100 000 invånare. De är tillräckligt stora för att en människa utan problem ska kunna leva hela sitt liv i dem, men samtidigt tillräckligt små för att en främling ska sticka ut.

I Jonas Dahlbergs utställning "Osynliga städer/Invisible cities" synliggörs dessa städer på ett subtilt sätt. I en oändlig åkning runt en mellansvensk stad (Flen) får åskådaren i en film med samma namn följa med i ett ödsligt stadslandskap. Gata upp och gata ned, stängda huskroppar vart man än ser, inte en människa i sikte. Kameran svävar lite grand över marken, i en skälvande dans ovanför asfalten - som om betraktaren vore en utomjording som flygande intagit den slutna stadsmiljön.

- Jag bläddrar en hel del i arkitekturmagasin och då slår det en att det väldigt sällan pratas om den här typen av städer, trots att en stor del av världens befolkning bor i dem. Att jag tänker så beror säkert delvis på att jag själv är uppvuxen i en sådan stad. Hur som helst så känns det som att det nästan bara pratas om megastäder eller om utarmningen av glesbygden, säger Jonas Dahlberg.

Arkitekturen har alltid utgjort en viktig del av hans konstnärskap. 35-årige Jonas Dahlberg började studera på arkitektlinjen, men hoppade av efter halva utbildningen för att i stället studera konst. Hus och huskroppar dyker ofta upp i hans verk, samtidigt som konstverkets relation till lokalen där det ställs ut är väldigt viktig.

- Jag kände aldrig att jag slutade med arkitektur, jag insåg bara att det fanns intressantare personer att prata med på den andra skolan. De arkitektoniska elementen kommer jag alltid att använda mig av, säger han.

Att betrakta eller att bli betraktad är ett annat viktigt tema i Jonas Dahlbergs produktion. Tidigare har han bland annat skapat en "övervakningskamera" som placerades ut på krogen Riche i Stockholm - på ett så lurigt sätt att besökarna trodde att toalettbesöken filmades och visades i baren, när kameran i själva verket dokumenterade en modell av toaletten.

I de verk som visas på Moderna museet finns övervakningstemat också med. Filmen "One way street", som gjordes till konstbiennalen i Sao Paolo förra året, visar hur kameran följer en gata med snörräta linjer, hela tiden framåt, framåt, utan att åkningen någonsin slutar. Alldeles intill, i ett rum av svart plexiglas, finns en modell av stadskvarteret. Det är i modellen som filmen har spelats in - inte i ett riktigt kvarter, som många av besökarna på biennalen trodde.

Moderna museets chef Lars Nittve är förtjust över den osökta relation som "Invisible cities" har med fotografiutställningen "Arbus, Model, Strömholm" som visas samtidigt på museet. Där de tre fotograferna Diane Arbus, Lisette Model och Christer Strömholm porträtterade mänskliga utanförskap och subkulturer har Jonas Dahlberg i stället skildrat helt avfolkade miljöer.

- Det slog mig plötsligt att detta är det fysiska och mentala rum som de bilderna utspelas i. I det här fallet blev det ett samband, en respons som blev starkare än vi trodde att det skulle bli, säger Lars Nittve.

Det hör inte till vanligheterna att en så pass ung konstnär som Jonas Dahlberg får en egen separatutställning på Moderna museet. Men Lars Nittve har inte svårt att motivera beslutet att låta 35-åringen breda ut sig på museets undervåning.

- Det är ett uttryck för vår tro på att Jonas Dahlberg har att väldigt starkt och bärkraftigt konstnärskap. Det är väldigt tydligt, personligt och enormt utvecklingsbart. Kort sagt, ett fantastiskt fint konstnärskap!

På kort tid har Jonas Dahlberg etablerat sig som en av de internationellt sett mest eftertraktade yngre svenska konstnärerna. Deltagandet som Sveriges representant vid biennalen i Sao Paolo stärkte troligen hans aktier. Genom att konsekvent vägra att förvisas till det avlägsna hörn i utställningen där videoverk i vanliga fall visas och i stället låta bygga en estetiskt tilltalande box av svart plexiglas för sin filmvisning gav han sitt verk en markerad plats.

Biennalverket "One way street" visas också på Moderna museet - och i ett glasrum intill syns den modell som utgör själva spelplatsen i filmen. Det är på den fiktiva stadens ödsliga gator som kameran gör sina åkningar, den regnvåta asfalten kommer aldrig någonsin att beträdas av mänskliga fötter.

- Men det fanns de som trodde att det var en riktig stad som hade filmats, samtidigt som andra trodde att filmen från Flen var gjord i en stadsmodell, konstaterar Moderna museets intendent Camilla Carlberg.

Utställningen visas på Moderna museet från den 22 oktober till den 30 december. (PM)

Mer läsning

Annons