Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Thåströms kreativa ålderskris imponerar

/

Thåström Skebokvarnsv. 209 Sonet/Universal

Annons
Thåström har både hittat hem och hittat en ny väg på sin nya soloplatta. Textmässigt handlar det om memoarer, från alla åren som gått sedan han startade The haters, som sedermera blev Ebba Grön. Inledande Brev till 10e våningen, som handlar om vad som hänt med hans gamla kompisar från förr, är så bra att tiden står still när jag hör den första gången.
Det blir även tillbakablickar på förlorad kärlek (Fanfanfan), exillivet i Köpenhamn (Sonder Boulevard), och i Söndagmåndagsång sjunger han om att han inte bryr sig om utelivet längre - allt är redan gjort, allt har han redan sett.
Men det blir aldrig kladdigt sentimentalt eller tråkigt nostalgiskt. Med fingertoppskänsla förmedlar Thåström känslor och tankar som många 40-åringar säkert grubblar på till och från. Möjligen blir det lite väl mycket om hans musikliv och livet i stockholmsförorterna Rågsved och Högdalen. Men för mig som är i samma ålder som Thåström, och även växte upp i nästan samma kvarter, är det fullständigt makalöst skildrat.
Musikaliskt har den största förändringen ägt rum. Det ilskna och brötiga från de senaste plattorna är spårlöst borta. Nu är nästan samtliga spår långsamma och eftertänksamt arrangerade; mer visor än rocklåtar. Arrangemangen är osvikligt snygga, med stråkar, piano och gitarrinpass av Conny Nimmersjö (Bob hund, Bergman rock) och Pelle Ossler.
Trots frånvaron av punkexplosioner är jag beredd att utse Skebokvarnsv. 209 till Thåströms bästa sedan Ebba Grön-tiden. Nu vill jag bara en sak att han ska ut och spela live, helst på små och intima ställen. Det skulle bli magiskt bra.

Mer läsning

Annons