Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tiden har hunnit ifatt Karin

/

Jazzklubben
Karin Krog med Vigleik Storaas Trio

Annons
Igår hade jag högt ställda förväntningar när en av världens främsta jazzsångerskor, Karin Krog, gästade Måndagsjazzen. Jag har fortfarande hennes midnattskonsert i Svaben 1994 i färskt minne och önskade att den magiska nattens stämning skulle återupprepas.
Karin slog igenom på en jamsession på Penguin Club i Oslo 1955 och året efter engagerades hon i Kjell Karlsen Sextet. 1957 gjorde hon radiodebut och dörrarna öppnades på vid gavel för den begåvade sångerskan. Så långt innan vårt västra grannnland Norge blev en oljestormakt hade Karin redan slagit världen med häpnad med sin personliga jazzsång. Därefter har det runnit massor med vatten under broarna och hennes sång har idag tappat mycket av kärnfullhet och spänst. Hon verkade dessutom oengagerad och geistlös och gjorde inget för att bjuda på sig själv. Hon stod rätt upp och ner på scenen med mikrofonen i ena handen och den andra handen nonchalant nedstoppad i jackfickan.
Randy Westons Hy-Fly är ett av hennes forna paradnummer och i kvällens tolkning hyllades trumpetaren Idress Sulieman och hans fru Jamila. Nu om något tänkte jag att hon skulle lossa banden och ge sig hän på riktigt. Icke sa Nicke det hela var mycket tamt och livlöst. Samma bleka framtoning kom fram när hon hyllade Monica Zetterlund med en av hennes stora hits, Once Upon A Summmertime.
De som räddade kvällen var den utmärkta komptrion med Vigleik Storaas piano, Björn Alterhaug bas och Tom Olstad trummor. De inledde kvällen med ett par välkända jazzstandards, There Will Never Be Another You och Dave Brubecks melodiösa In Your Own Sweet Way. Storaas bjöd på ett mästerligt pianospel med ett rikt flöde av fantasirika fraseringar och täta ackord. Hans spelstil pendlar mellan en tidig Bill Evans och dagens Keith Jarrett. Vilket betyder att harmoniunderlaget nyttjas maximalt i de solistiska improvisationerna. Basisten Björn Alterhaug spelar med en härligt rytmisk spänst men bjöd även på tekniskt solospel i den högre skolan. Diskrete Olstad har kunnat spelat med lite mer dj-anamma så att det tama stämningsläget fått en skjuts uppåt.
Sammanfattningsvis en kväll där förväntningarna kom på skam!
Hans-Erik Bergman

Mer läsning

Annons