Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tonhallen: Elin Sigvardsson

Annons

Som förband till gårdagens konsert med Elin Sigvardsson agerade Jen, en sångerska fast i en rävsax som hindrar henne från att göra det minsta av intryck. Hennes lågmälda musik och framträdande lider av brist på närvarokänsla, glöd och relevans. Låtantalet är begränsat till fyra, men även det känns som lång tid att genomlida. Ett rökmoln svävande över scenen illustrerar väl den nedtyngda tristessen då dennas rörelser ter sig mer intressanta än artisten själv.
Aningen bättre är huvudakten Elin Sigvardsson, för kvällen kompletterad av fem medmusikanter. Men även hon lider av liknande åkomma: stelheten i uppträdandet hindrar låtmaterialet från att kräva dess rättmäktiga makt hos publiken. Dilemmat är att nästan ingenting står ut kraft och pondus; de inledande låtarna är färglösa klickar som inte lyckas bilda berörande nyanser. Måhända är det bristen på publik som för övrigt är synnerligen reserverat återhållsam som bidrar till detta som känns som Sigvardsson saknad av engagemang? En annan bidragande orsak kan vara lokalen. Tonhallen och dess scen är för stor för en artist av Sigvardssons kaliber. Men svepskälen åt sidan; det är snarare så att Sigvardssons kompositioner helt enkelt inte håller måttet live. Låtar som Claudia och Song for Anna är hyfsat bra på skiva; presenterade som igår är de intetsägande och undermålliga.
Dock händer det saker när Elin Sigvardsson äntrar scenen i det numera obligatoriska extranumret. Med endast fiol och gitarr som sällskap trivs hennes röst när den framför Paper cup words. Sålunda är det också första gången under kvällen som Sigvardsson lämnar några avtryck och berör. När konserten sedan avslutas med Gone, gone, gone verkar den göra så att stelheten försvinner hos alla sex musiker och stämningen blir riktigt trivsam. Men då är det för sent. Lamporna tänds och endast ett svagt intryck

Mer läsning

Annons