Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Toni Holgersson tillbaka i rampljuset igen

Annons
Toni Holgersson föll ur sagan som varit hans liv. Lämnade rampljuset för drogerna. Slutade skriva låtar, slutade lyssna på musik. Elva år senare är han tillbaka igen med "Tecken på liv".


- Skrivandet har varit avstängt i så många år. Det är en ynnest att det finns kvar. Det är en av de största källorna till inre resning, till inre lust, säger han.

För tolv år sedan kallades han för "en ung, fräsch Lundell" och hyllades för sina känsliga texter. Toni Holgersson hade släppt plattor som "Louise & kärleken", "Zigenaren i månen" och "Blå andetag" och hade skaffat sig en entusiastisk publik. Ett år senare släppte han skivan "Lyckliga slut" - och efter det tog framgångssagan just, slut.

- Jag hade haft ett missbruk sedan jag var 13 år och varit inne på behandlingshem. Sedan hade jag en del år när jag var drogfri. Det var då jag började skriva musik. När jag började missbruka igen var jag under några år inne mycket på avgiftningar och behandlingshem. Till slut pallade jag inte mer.

- Då släppte jag greppet. Jag gick till bokningsbolaget och sade "Nu hoppar jag av. Jag pallar inte det här." Och så ägnade jag mig åt att knarka i tio år.

Vi möts på en adress på fina Östermalm i Stockholm, långt från de behandlingshem, ödsliga gula korridorer och bilkvartar som Toni Holgersson sjunger om på skivan "Tecken på liv". För ett och ett halvt år sedan tog han det första steget bort från sin tillvaro som knarkare och hemlös. När han blev nykter fick han återigen tillgång till skrivandet.

- Det som fick mig att sluta tror jag var att smärtan kom åt mig via en annan person. Det var en tjej som jag blev tillsammans med under de sista tre åren av missbruket. Hennes smärta kom åt mig mer än min egen smärta gjorde. Samtidigt spelade omständigheterna in. Jag fick ett fängelsestraff och blev tvingad en period att vara drogfri.

Alla låtarna på plattan är skrivna hösten 2004, i ett slags uppvaknande efter åren som drogmissbrukare. De som känner till och tycker om Toni Holgerssons första fyra skivor känner säkert igen hans speciella stil: den mjuka, mörka rösten, det melankoliska tonfallet och den akustiska inramningen. Den här gången är texterna personligare än någonsin - utan att skvalpa över till det patetiskt privata.

"Inga sånger tar dom döda tillbaks/ inga sånger lagar sprucket glas/ hur du än ropar mot himmelens tak/ inga sånger tar dom döda tillbaks", sjunger han på en av de starkt självbiografiska låtarna.

- Det är lite metaforiskt. Det som har skett har skett. Man får gå vidare helt enkelt. Livet nu, döden sen, som jag också sjunger i den låten.

Många av låtarna är ett slags hälsningar till människor du har mött under de här åren. Det känns som att en del av mötena har varit väldigt starka, trots omständigheterna?

- Några få är det ändå. Det är så extrema omständigheter man möts under - man möts ju medan man håller på att dö, på ett sätt - så det är klart att det blir starka möten av det. Fast de flesta människor är bara kulisser i ens tillvaro när man knarkar.

En av låtarna "Bills sång" är tillägnad vännen Bill, som i många år tjatade på Toni Holgersson att han borde göra en platta till - och att han borde skriva en låt om honom.

- Han sade alltid att jag inte hade gjort min bästa skiva än, att jag skulle ge ut en skiva till och att det skulle bli min bästa.

- När jag hade åkt till Gotland för att skriva ringde han mig, vi pratade lite och han sade för sista gången "du måste skriva en låt om mig". "Ja,ja", sade jag, sådär som man säger. Han var för nära för att jag skulle kunna göra det. Men när jag kom hem en vecka senare så hade han dött. Då skrev jag låten och spelade på hans begravning.

Toni Holgersson har inte försökt anpassa sig efter tidsanda eller trender på sin nya skiva. Han har valt att jobba tillsammans med samma personer som för drygt ett decennium sedan, gitarristen och producenten Lasse Englund och sångerskan Irma Schultz Keller. I oktober reser trion också ut på turné tillsammans.

- Det finns säkert många som tycker att det är tråkigt, som kräver något slags yttre förnyelse. Men i längden tror jag att det här håller längre. Vi är mycket bättre nu än förut, eftersom jag är nykter nu. Och det är skönt att slippa svepa en kvarting varje morgon för att kunna ta mig till studion.

Han tar en dag i taget, men tror på en fortsatt framtid som musiker. Nu har han lust och ork att själv lyssna på musik - "förut hade jag ingen stereo och om jag hade haft någon hade jag sålt den direkt". Den stora favoriten för dagen är den amerikanske singersongwritern Dave Munyon och hans folkcountrypräglade musik.

I dag har Toni Holgersson också kommit så långt att han förmår analysera sina gamla skivor.

- Det finns en skärningspunkt mellan kaoset och kreativiteten där det bränner till. En gång kan det göra det, men det går inte att göra det en gång till. Då har kaospunkten förflyttat sig bort från kreativiteten, dit där det bara blir destruktivt och ofta väldigt uddlöst.

- Jag kan tycka att jag känner det på min femte skiva - att den liksom dör och inte når ut. På den fjärde skivan "Blå andetag" däremot blev det ett slags möte mellan kaoset och kreativiteten. Där blev det något av det. (PM)


Toni Holgersson:

Ålder: 39 år.

Bor: Midsommarkransen i Stockholm.

Familj: tre barn med tre olika kvinnor.

Lyssnar på just nu: Dave Munyon "Acrylic teepees".

Senast lästa bok: Torgny Lindgrens trilogi: "Hummelhonung", "Pölsan" och "Dorées Bibel".

Inspireras av: Människor.

Aktuell med: nya skivan "Tecken på liv". (PM)

Mer läsning

Annons