Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Torgny Lindgren klar med sviten om livslögnerna

Annons
Torgny Lindgren har levt sitt liv och skapat sina framgångar bokstävernas värld. I "Dorés bibel" gör han huvudpersonen till sin egen motsats - en analfabet besatt av berättelsen som bild i stället för ord.


Torgny Lindgrens största litterära projekt hittills är i hamn. Tillsammans med romanerna "Hummelhonung" och "Pölsan" bildar "Dorés bibel" en triptyk. I 25 år har han haft de udda personerna som lever sina liv i trakten kring Avabäck i Västerbotten i sitt huvud. En del har vandrat över från en roman till en annan, men i första hand är det temat som flutit som Avabäcken själv genom böckerna.

- De är sammantvinnade med varandra och rör sig kring samma temata; livslögner och nåd och konstens olika problem. Till en början hade jag funderingar på att göra en enda roman, "Hummelhonung". Den handlade på ett symboliskt plan om det delade Tyskland, och de två sorters livslögner de levde med. Materialet var tätt sammanvävt för mig, så det tog ett tag innan de tre delarna började separera sig, säger Torgny Lindgren.

Han förklarar intresset för livslögner med att han när han startade var närmare 50 år och hade börjat se tillbaka i livet, fundera över sitt liv så långt, vad han hade skrivit och varför.

Torgny Lindgren har bråda dagar. Utgivningen av den nya boken kräver många resor, möten och intervjuer, men just i dag är han hemma på gården i Östergötland och svarar i telefon just när det är dags att hämta posten. Han fogar sig motvilligt till uppståndelsen och säger att han helst skulle ligga som en gråsugga tryggt i sin komocka i stället för att tvingas ut i ljuset.

Berättarjaget i "Dorés bibel", vars namn är något av en gåta fram till bokens sista sidor, talar in sin historia på en bandspelare. Han är en man som levt sitt liv med världslitteraturens stora berättelser som livselixir och känslomässig räddning, men han har själv aldrig lärt sig att läsa. Förebilden finns i Torgny Lindgrens egna barndomsminnen. Som 14-åring träffade han en pojke som förklarade att han inte kunde lära sig läsa.

- Bokstäverna bara for omkring, berättade han. Han visade med handen hur han var tvungen att slå efter dem som om det var en flugsvärm. Jag tappade kontakten med honom, men man talade om för mig att han aldrig lärde sig läsa. Hur det gick för honom vet jag inte, men jag har haft honom i tankarna genom hela livet som någon sorts motbild. För mitt liv har varit bokstäver hela vägen; läsning och skrivning och ingenting annat. Och då har han funnits där och jag har undrat en hel del. Vad jag gjort här är att ha gett honom ett liv som det kan ha blivit, men jag har ingen aning om hur det gick i verkliga livet.

Författaren har sitt eget alter ego i romansviten i Manfred Marklund, den frilansande lokalredaktören som gör verkligheten mer spännande för tidningsläsarna genom att uppfinna personer och händelser för sina notiser i tidningen. Förbindelsen mellan skribenten och analfabeten visar sig med Lindgrensk underfundighet vara starkare än man först anar.

Fascinationen för den franske 1800-talskonstnären Gustave Doré har Torgny Lindgren gemensam med bokens berättare. Den franske konstnärens bildvärld har följt dem genom många av världslitteraturens stora verk.

- Hans sätt att avbilda människor och landskap har spelat stor roll för mig. Han är sämst när han illustrerar Bibeln, det är fullständigt klart. Bäst är han väl när han gör Rabelais, Där är han grotesk och fräck.

Doré bilder är så fantasifulla och detaljrika att de känns dokumentära även när de föreställer änglar eller gargantuanska monster. Konstnären väjde inte heller för de mest motbjudande och våldsamma scenerna.

- Jag var ju barn före barnbokens tid. Då fick man ta det som fanns. Jag har fått höra att många i min generation har samma erfarenhet. I alla hem fanns Dorés bibel med alla dessa otroliga bilder. Folk hade inga invändningar mot att vi små barn satt och bläddrade och såg när Sidkeas barn fick sina bukar uppsprättade och hur Johannes Döparens huvud serverades på fat med blodet strömmande ur artärerna. Det är möjligt att det inte var så lämpligt.

Som flera gånger förr har Torgny Lindgren tagit världen till sitt Västerbotten just på gränsen mellan verklighet och fantasivärld. Hans Avabäcken är en fantasi som lika gärna skulle kunna finnas. En universitetsstudent försökte sig på att göra en karta över Lindgrens litterära landskap utan att lyckas.

- Västerbotten är den enda bit av världen som jag tycker att jag vet något om. Jag är fortfarande där väldigt ofta, det är ett fantastiskt landskap. Det är omedvetna processer som gör ett landskap så viktigt för en. Man lär känna världen i barndomen. Resten av livet består av jämförandeövningar. Jag fyller 67 i sommar. Det är inte lönt att flytta och försöka hitta nya revir, det är för sent.

I sin nästa roman fördjupar han undersökningen av de västerbottniska rötterna ytterligare och skriver en krönika över sin egen släkt som förenar släktforskning och genetik som teman.

- Jag har gått och grubblat på det här länge. I den miljö där jag växte upp var släkten oerhört viktig. Man sa: "Det syns på långt håll att han tillhör den och den släkten, de har alltid gått på det sättet." Och om någon råkade illa ut sa man: "Ja, så där går det alltid för dem i den där släkten. De senaste decennierna har folk börjat släktforska, så nu börjar man veta en del om de här förfäderna. Om jag skriver något mer blir det någon sorts egendomlig släktkrönika.

Torgny Lindgren har konstaterat att en rad av de stora västerbottniska författarna och humanisterna har samma anfader.

- Det är lite lustigt med den här släkten uppe i Västerbotten. I mitten på 1800-talet så har vi samma förfader P O Enquist, Sara Lidman, Martin Lönnebo, Tore Frängsmyr och jag. Det beror ju på att landskapet var så glest befolkat. Man parade ju sig med grannarna, så vi är ju inavel allihop. (PM)

Mer läsning

Annons