Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trist och seg Van Veeteren-trio

Carambole, Borkmanns punkt, Münsters fall

Annons
Betyg: 2

Under 2005 har det fullständigt vimlat av svenska polisfilmer. Jag vet inte hur många Wallander som ska filmas; en handfull har redan kommit ut på video och imorgon har den senaste, Mastermind, biopremiär. Likaså pågår ännu en omgång Beck-filmatiseringar, och så har vi den färdiginspelade sviten på sex av Håkan Nessers böcker om den pensionerade mordutredaren Van Veeteren (rutinerat spelad av Sven Wollter). Kring sig har Van Veeteren de unga poliserna Münster (Thomas Hanzon) och Moreno (Eva Rexed).
Carambole kom på bio i våras, och gjorde ingen succé. När den nu ges ut på video släpps två till; även de är så där trista och gråa som bara svenska deckare kan bli. Poliserna traskar mest omkring och försöker skaka liv i filmerna utifrån en illa skriven dialog och ett konstruerat händelseförlopp.
I Borkmanns punkt är intrigen dessutom alldeles för rörig, med många namn och händelser som ska flätas ihop, vilket bara resulterar i en enda härva.
Münsters fall är bättre, men försvagas av att Sven Wollter knappt är med, vilket innebär att den måttligt begåvade Thomas Hanzon får dra ett för stort lass. Sen är upplösningen på tok för osannolik, när Van Veeteren med några enkla frågor löser fallet.
När nästa polisfilm ska göras borde Mikael Marcimain, mannen bakom årets bästa tv-serie Lasermannen, få jobbet. Han vet hur man tar fram det yttersta ur skådespelarna, och kan skapa spänning och dramatik, trots att historien är känd på förhand.

Mer läsning

Annons