Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två dagar i huvudstaden

Annons
Ibland undrar folk varför jag så ofta skriver om Stockholm, eller recenserar konserter därifrån. Ja, det är ju inte så konstigt om man är en musikdåre, det är ju där det händer.
Sundsvall har sällan nåt som intresserar mig, och eftersom jag inte tror att jag är ensam om att vilja läsa om spännande svenska och utländska band, det stora flertal som ju aldrig kommer till Sundsvall, så blir det besök i huvudstaden nån gång i månaden.
Nu får ni mina färskaste skäl till att jag åker dit:
I söndags såg jag svenska pophoppen Laleh och Alf på Chinateatern. Det var en skön upplevelse att se Alf sprätta iväg sina nerviga poplåtar på skånska. Senaste skivan, Alfs andra, är en av årets bästa svenska plattor, och han gjorde de flesta låtarna rättvisa, trots att han spelade solo. Med ett band skulle det vara fantastiskt.
Fantastisk är redan Laleh, detta levande energiknippe, som inte kunde stå still när hänryckningen for igenom henne som blixtnedslag. Och den erkänt svårflörtade stockholmspubliken jublade från första till sista låt. Jag blev nästan kär på fläcken.
Senare gick jag in på hennes hemsida, och läste vad hon själv tyckte om konserten. \" Tänk att människor kan uppleva sånt tillsammans bara dom ger det en chans, dvs glädjen och musiken eller vad det nu var vi upplevde igår ...\".
Om ingen naturkatastrof inträffar är Laleh vår nästa superstjärna.

Dagen efter såg jag en riktig superstjärna Bob Dylan, och det var märkligt att uppleva en sådan oerhörd skillnad. Först och främst spelade han i Globen, så det fysiska avståndet åskådare - artist var ju enormt. Men Dylan verkade vilja ha samma avstånd mentalt också. Han stod hukad över sitt elpiano, synbart ointresserad av publikens bifall, samma slags jubel som gav Laleh såna kickar.
Är det 40 års liv i strålkastarljuset som fått honom så ovillig att le eller ens säga tack till publiken? Det kändes så grinigt när så många bara ville se ett enda tecken på att han gillade uppskattningen.
Hoppas Laleh aldrig blir som han.

Efter Bob Dylan gick vi till en liten krog i skuggan av Globen. Där stod Magnus Carlson i Weeping willows, och firade Hammarbys seger över Göteborg. Jag berättade att jag sett dem på TV4:s morgonprogram när de sjöng nya låten I\'m gonna let love find me, som på skiva är rätt ordinär, men live så blev det nästan magiskt, fast det bara var på tv.
Han blev förstås glad, och satte igång att prata om musikskapande. Mest bekymrade han sig för att bandet lät lite mesigt på skiva men grymt bra live. Hade jag nåt namn på producent/mixare som kunde ruska om dem lite?
Nja, jag kom inte på så många, men min kollega och vän Jocke föreslog dagen efter Jari Haapalainen, han i Heikki och Bear Quartet. Ett bra förslag, det ska jag berätta nästa gång vi ses, på deras jubileumsspelning den 10 november på Mondo i Stockholm.

Nu ser ni varför det kan vara bra att åka till huvudstaden ibland. Kosta på er en resa nån gång, det är oftast värt besväret.

Mer läsning

Annons