Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårens alla löften

/
  • Skådespelarna i filmen

Influensan tappar långsamt sitt grepp och nästan varje vecka kommer besked om kommande sommarnöjen, skriver ST:s krönikör Håkan Norberg

Annons

Jag plöjer genom det tjocka lagret grus på Storgatan. En bit framför mig går en man, han är ganska rejäl, säkert två decimeter längre än jag. Han sätter ner fötterna så hårt att benen vibrerar och jag undrar om hans knän tar stryk. Så klart de gör. Mina också. Varje steg, varje andetag, varje rörelse tär på oss.

(Han har en jättefin halsduk.)

Det är den bästa av årstider. Solen är på väg fram, liksom asfalten. Nästan varje vecka kommer nya tillkännagivanden om kommande sommarnöjen. Influensan tappar långsamt sitt grepp om musklerna i ryggen. Allt är så löftesrikt.

"The Skeleton Twins" lovade oerhört mycket under de första fem minuterna, så mycket att jag satte mig upp lite i väntan på en av de stora filmupplevelserna.

Inledningen är förfinad intill perfektion, trådarna så lockande att följa, men hela berättelsen om tvillingarna Maggie (Kristen Wiig) och Milo (Bill Hader) når inte ända in i hjärteroten. Men ändå, något så pass tänkvärt och välspelat om när livet inte blir som man har tänkt är ju alltid något.

Mannen framför mig fortsätter längs Storgatan när jag viker av in på ett kafé. Personalen bankar hårt i bänkarna. Musiken är generisk. De vuxna lattar och toastar medan deras barn leker. Jag sätter mig i väntan på att kön ska ebba ut. Det dröjer bara några minuter.

(Halsduken var nog hemstickad.)

Den här veckan har jag hört att Beethoven kanske hade fel på sin metronom, eller så valde han så extrema tempon för sina symfonier för att han var en outsider, för att han inte ville vara mainstream. Jag väljer att tro på det senare.

Jag har också lärt mig att vetenskapen använder ord som "öde" (fate) på allvar, till exempel "cellöde" för när en cell blir till och får sina specifika egenskaper. Det upprör mig (på en hälsosamt skojfrisk nivå). Varför säger inte forskarna "cellslump" (cell chance) i stället? Sedan när har ödestro en plats i vetenskapen?

Jag går hem. Med mig har jag en del av Storgatans grus (och ett redan bleknande minne av en fin halsduk). Julens böcker tittar uppfordrande på mig från fönstersmygen. I juni ska jag ... i juli ... augusti.

Allt är så löftesrikt i mars.

Mer läsning

Annons