Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veckans filmkrönika

/

Annons
Dylan gör en Fältskog

Den här spalten har tidigare ställt sig frågande till filmbolagens tvivelaktiga
användning av producenttitlar i marknadsföringssyfte. Som om det skulle vara
någon slags kvalitetsstämpel eller konsumentupplysning att en av femtioelva
producenter från en succéfilm varit marginellt inblandad i en ny film.

En regissör, däremot, är mer betydelsefull. Regissören står längst fram i det
lagarbete som filmskapande är. Regissören styr och ställer och tar, i alla fall
i den bästa av världar, de viktigaste besluten. Regissören är högst väsentlig
för slutresultatet och således också relevant när filmbolaget ska lansera sin
film. Men vad kan man förvänta sig att regissören har gjort? Frågan
aktualiseras av Martin Scorseses dokumentär No direction home.

Så här skriver Sveriges television om den tvådelade filmen som man visat i
Kunskapskanalen och på söndag även sänder i tvåan:

Regissören Martin Scorsese varvar nygjorda Dylan-intervjuer med konsertbilder
och aldrig tidigare visat arkivmaterial från rocklegendens liv, med fokus på
åren 1961 till 1966. Scorsese har även gjort nya intervjuer med vänner,
artister och musiker från tiden, bland andra Joan Baez, Allen Ginsberg och Pete
Seeger.

Problemet är att Scorsese inte har gjort några intervjuer alls. Regissören
kallades in för att sätta sitt signum på filmen först när alla intervjuer var
genomförda. Istället är det Bob Dylans manager Jeff Rosen som står bakom
samtalen med Dylan och många andra i filmen, vilket skulle reducera Scorsese
till klippare och göra No direction home till en marknadsföringsfilm i stil med
den egenproducerade dokumentär som Agnetha Fältskog lyckades få visad i tv
inför en comeback för några år sedan.

Kanske borde No direction home marknadsföras som de där suspekta soundtracken
som är inspired by en film och inte en del av den, typ supervised by Martin
Scorsese. Det skulle vara ärligare att i det här sammanhanget kalla Scorsese
för rekommenderare, sammanställare eller fan istället för regissör. Men det är
klart, kan en krängare få mannen bakom filmer som Tjuren från Bronx,
Maffiabröder och The last waltz, Scorseses underbara musikfilm om The band, att
stå bakom sin film så gör han det, oavsett om det är en lögn.

Eller är det en lögn? Kan man kallas regissör när man sitter på kammaren och
blir serverad råmaterialet, till viss del av personer med både personliga och
ekonomiska intressen i objektet, och sätter ihop en film? Det är klart att man
kan och det är svårt att tänka sig någon bättre än Scorsese för jobbet.
Frågan är om resultatet kan kallas för en dokumentär.

Del ett av No direction home visas på söndag klockan 22.05 i SVT2. Del två visas
en vecka senare, samma tid och samma kanal.

Håkan Norberg

Mer läsning

Annons