Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veckans filmkrönika

Annons
Juletid är sommartid

Juletid och sommartid är ganska lika varandra. Vi är lediga en hel del (om man bortser från arbetsgivarjular som denna), vi förväntas spendera kvalitetstid med familjen, och vi ser film.

På sommaren går de stora rafflen upp på bio. Runt jul är både tv-tablåer och biosalonger fulla av action, drama och komedi. Men varför så många repriser i tv? I december hemfaller till och med Sveriges television, som vanligtvis har siktet högre än sina reklamfinansierade konkurrenter, till att i hög grad visa halvdammiga filmer som sänts tidigare. Inte något nytt, inte några klassiker, bara det som råkade stå närmast på hyllan verkar det som. Ytterligare en likhet med sommaren alltså, som ju annars är repristiden numero uno i tv.

Se bara på nästa vecka. Lost highway på tisdag, Memento på onsdag, True lies på fredag - och på lördag filmen som blivit någon slags inofficiell helgdagsfilm i svensk tv: Göta kanal. Många titlar helt okej i sin egen rätt, men detta är onekligen jäkligt trista val för den filmintresserade som vill passa på att se någon under julen.

I mellandagarna, efter annandagens inledning med den romantiska actionfilmen Out of sight, kommer dock något som liknar en idé. Med start den 27 december visar Sveriges television fem filmer med Monty Python-gänget, nämligen Monty Pythons galna värld (1973), Ett herrans liv (1979), Monty Python i Hollywood (1982), Meningen med livet (1983) och Stackars Dennis (1977).

Även biorepertoaren har något reprisbetonat över sig denna jul. Peter Jacksons storproduktion King kong har som bekant filmatiserats några gånger tidigare. Nyligen hade vi också den gamla bubblan Herbie på repertoaren, tillsammans med filmveteraner som Zorro och Kalle och chokladfabriken, där Johnny Depp spelar Willy Wonka, vilket Gene Wilder gjorde i filmoriginalet från 1971.

Den som vill se något både nytt och originellt i jul är hänvisad till dvd-hyllan. Bland nyheterna finns Happy endings av manusförfattaren och regissören Don Roos, som tidigare gjort The opposite of sex (1998) och Bounce (2000). Det söta från Affleck-Paltrow-filmen har Roos lämnat därhän, i Happy endings är han tillbaka till det lite uppnosiga filmskapande han visade i The opposite of sex. Resultatet är en lika delar underhållande som frustrerande film om relationer i alla dess former.

Roos använder många förklarande textskyltar, vilka står för en god del av humorn. Stundtals hoppas man på att få träffa personen bakom dem som en karaktär i berättelsen, eftersom de besitter en klarsynthet och rättframhet som filmen ibland saknar.

Maggie Gyllenhaal och Tom Arnold gör riktigt bra ifrån sig som lycksökerska respektive kärlekskrank änkling. Och vi får se Gyllenhaal som nattklubbssångerska. Bara en sån sak.

Mer läsning

Annons