Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veckans filmkrönika

Annons
Fullt i chokladfabriken

Förra veckans glesa premiärföreställning av Draken-filmen Kärlek tur och retur,
i regi av François Ozon, blev en sällsam upplevelse. (Filmen visas för sista
gången på Filmstaden i kväll.)

När jag kommer in i salong sju ser jag väldigt många tomma stolar och blott tre
sällskap. Där sitter det medelålders (kanske lite drygt)
kulturkonsumtionsparet, några gymnasister (eller franskastuderande
niondeklassare) och tre tioåringar (eller ännu yngre). Jag frågar de sistnämnda
hur det kommer sig att de valt just denna film. François Ozon och tioåringar är
inte direkt den naturligaste kombinationen man kan tänka sig.

Vi skulle egentligen gå på Kalle och chokladfabriken, men det var fullt,
svarar en flicka lågmält. Lite sorgset vänder jag mig mot duken. Stackars barn.
De ville se en färgglad saga men hamnade på ett franskt drama. Det var fullt på
familjefilmen och då valde de på stående fot en annan film, förmodligen efter
titel. Kärlek tur och retur låter onekligen som en oförarglig romantisk komedi
med Kate Hudson eller nåt. Eller så tänkte de på Ella Lemhagens barnfilm Tur
och retur från 2003. Ack så fel det blev.

Efter en lång scen (även för vuxna) där en advokat noggrant läser villkoren för
en skilsmässa, kastas vi in i en kärleksscen på ett hotellrum. Filmduken fylls
av ett kvinnobröst som en man intensivt kysser och klämmer på. Det är franskt.
Det är naturalistiskt. Det är långdraget.

Ett generat fnissfyrverkeri utbryter bland tioåringarna. Och precis när man tror
att det gigantiska filmduksbröstet har visats för sista gången tar älskogen ny
fart, liksom de kvävda skratten på raden bakom. Två av barnen klarar det inte
längre, utan springer ut ur salongen. När de kommer tillbaka för att hämta sin
tredje vän, antagligen efter att ha fått besked om att de kan lämna tillbaka
sina biljetter, flämtar det franska paret fortfarande i sänghalmen.

Självklart kan man inte lasta tioåringar för att de fnissar förläget inför
nakenhet på bio. Det tror jag inte att någon i salongen gjorde. Men som jag
vill veta hur barnen kunde hamna på just Kärlek tur och retur. Köpte de
biljetterna själva? Vad tänkte i så fall personalen på Filmstaden? Eller var
det mamma och pappa som handlade lite för skyndsamt inför de hägrande två
barnlösa timmarna?

Tack och lov hade i alla fall tioåringarna lämnat salongen innan sexakten
övergick i våldtäkt.

Förmodligen hade detta misstag aldrig skett om originaltiteln Cinq fois deux
(Fem gånger två) fått bestå. Den säger dessutom mer om filmen än den så typiskt
flata svenska översättningen Kärlek tur och retur.

Håkan Norberg

Mer läsning

Annons