Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verklighet med subjektiv udd

Annons
Tempo dokumentärfestival laddar för fem dagar sprängfyllda av verklighet. Barn som utnyttjas i Bolivias gruvor, besatta äventyrare och dansande björnar - allt ryms inom ramen för festivalen i Stockholm den 9-13 november.


Det som började i blygsam skala under Kulturhuvudstadsåret 1998 har numera blivit en institution. När Tempo dokumentärfestival på onsdag öppnar dörrarna för publiken står omkring 90 dokumentärer från film och radio på programmet.

- Vi försöker begränsa oss, men det finns så oerhört mycket bra film och radio just nu att det är svårt att göra det, säger Agneta Mogren, en av festivalcheferna på Tempo.

Liksom tidigare år har man valt att fokusera på särskilt intressanta teman. En avdelning på festivalen tillägnas till exempel kontinenten Latinamerika. Här visas filmer som "Favela rising" av Jeff Zimbalist och Matt Mochary som utspelas i en kåkstad i Rio och "The devil´s miner" av Richard Ladkani och Kief Davidson som följer barnarbetare i en silvergruva i Bolivia.

- Det känns otroligt spännande att ha Latinamerika som tema, det är en kontinent som har legat i medieskugga i ganska många år. Det händer oerhört mycket där, med den oregerliga ekonomin, med folkrörelserna. Med sju filmer och en radiodokumentär kan vi sätta Latinamerika i fokus, säger Agneta Mogren.

Den tyske filmaren Werner Herzog har fått en egen retrospektiv på festivalen. Under sin framgångsrika karriär har han varvat spelfilmer som "Fitzcarraldo" med dokumentärer. Med stort socialt patos har han tagit sig an udda människor och ämnen. En av hans mest kända dokumentärer, "My best fiend", handlar om hans egen relation till den geniale och smått galne skådespelaren Klaus Kinski. De mötte varandra redan i tonåren då de delade lägenhet med varandra. Under ett 48 timmar långt vansinnesutbrott förstörde Kinski lägenheten - en aggressionshandling som kom att sätta tonen för deras långa samarbete.

- Herzog väljer ut extrema situationer och extrema människor som utmanar ödet. Men han skildrar dem på ett sätt som gör att det går att identifiera sig med dem ändå, de blir också verklighet. Under festivalen kan vi bland annat visa hans senaste film "White diamond" som handlar om en man som ska flyga luftskepp över djungeln.

Andra teman är "Du sköna nya värld", som utgår från Aldous Huxleys skrämmande framtidsskildring, film gjord av sex svenska konstnärer, "Protest och motstånd" som skildrar den politiskt medvetna filmen från 1960-talet och framåt och "Made in Sweden", specialavdelningen för svensk dokumentärfilm.

- Där kan man se att den svenska dokumentärfilmen står sig väl i en internationell jämförelse. Svenska dokumentärfilmer har vunnit många priser på festivaler runt om i världen de senaste åren.

Men i er katalog introducerar filmkonsulenten Hjalmar Palmgren temat med en ganska dyster brasklapp om hur få dokumentärfilmer det är som har möjlighet att få ekonomiskt stöd. Hur ser det ut med framtiden för den svenska dokumentärfilmen?

- Det är ett jättestort problem. Man kan känna sig allvarligt oroad. Om inget görs kommer det inte att gå att producera dokumentärer i framtiden. Det har självklart varit extra jobbig under den tid som filmavtalet inte har varit klart, men det måste till mer pengar ändå. Man måste satsa på dokumentärfilm även om den inte har samma kommersiella potential som spelfilmen, svarar Agneta Mogren.

Årets hedersgäst är den holländske filmaren Vincent Monnikendam vars intima porträtt av Neapels två världar - överklassens och underklassens - i filmen "Souls of Naples" inviger Tempo. Samtidigt erbjuds publiken möjligheten att träffa ännu en spännande personlighet som spelar huvudrollen i en av de mest uppmärksammade festivalfilmerna. Det handlar om den indiska miljöaktivisten Vandana Shiva från filmen "Bullshit" av Peå Holmquist och Suzanne Khardalian.

- Det är en otroligt färgstark person som det är kul att kunna presentera, säger Agneta Mogren.

Men hur är det med festivalens underrubrik "fem dagar bara verklighet". Kan man verkligen utgå från att det ni visar är verkligheten?

- Nej, det där är ju lite tillspetsat. Det här är ju ett subjektivt utsnitt av verkligheten. Sätter man en kamera i händerna på någon är det inte riktigt verkligheten som skildras, utan en subjektiv bild av hur det ser ut. (PM)

Mer läsning

Annons