Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vi bestämmer själva när det ska göra ont"

Annons
Alla föräldrar är dömda att svika sina barn. Det är den norske författaren Per Petterson fasta övertygelse. I den prisbelönta romanen "Ut och stjäla hästar" berättar han om en far som väljer bort sin son för ett annat liv.


- Det är visserligen något av en kliché att säga att föräldrar alltid sviker barnen. Men jag tror att det är så. Jag har känt mig väldigt sviken av mina föräldrar, inte så att jag kan peka på att det skedde då och då - men ändå så att det kändes. Och även om jag försöker vara en okej far till mina två döttrar kan jag se att jag har svikit dem.

I "Ut och stjäla hästar" är det sommar, 1948. Det har gått tre år sedan andra världskriget tog slut men gränserna mellan vi och dem, mellan det ockuperade Norge och det "neutrala" Sverige har ännu inte helt suddats ut. 15-årige Trond bor med sin far på en fäbod intill den svenska gränsen. Äntligen gör de saker tillsammans: hässjar hö, hugger timmer, tjuvrider hästar i en tvåsamhet som inte varit möjlig tidigare. Det är en sommar som Trond ska mÃnnas i hela sitt liv - dels som ett ljust ögonblick i livet dels som en av de smärtsammaste upplevelser han drabbats av.

- Själv hade jag kanske ett lite oförlöst förhållande till min far. Men det förhållandet liknar inte det jag skriver om. Redan från början hade jag bestämt mig för att skriva om en far och son som älskade varandra - och oavsett vad som skedde skulle de älska varandra till sista sidan, säger Per Petterson.

"Ut och stjäla hästar" har gjort Per Petterson till en storsäljare i hemlandet Norge. Den har sålts i omkring 136 000 exemplar och översatts till tolv språk. Framgången tog honom med överraskning. "Ut och stjäla hästar" är ingen typisk bästsäljare. Den innehåller visserligen dramatiska element: svek, död och en tonårings erotiska uppvaknande, men är skriven på ett stillsamt, återhållet sätt. Det inre skeendet, det som händer mellan raderna och den perfekta tonträffen är minst lika viktiga som storyn i boken.

- Jag har ett credo som är att jag ska aldrig veta mer än vad läsaren vet, konstaterar han och berättar att han själv ständigt överrumplades av vändningarna i berättelsen.

- Jag tycker att det är dumt att skapa en intrig. Att sitta och konstruera en sådan som sedan ska portioneras ut i små bitar, så att läsaren ska bli intresserad är inget för mig. Jag tänker som så att har du något krut så bränn av det med en gång!

Det är ett arbetssätt som präglas av lika delar lycka och vånda. Det intuitiva berättandet gör att han själv upptäcker saker - om texten, om huvudpersonerna, om sig själv - men gör det också svårt att forcera skrivandet. Kapitel två och tre kom först, sedan ingenting. Länge trodde Per Petterson att det kanske inte skulle bli mer än en förlängd novell.

- Det tog mig tre år att skriva den här boken. Jag minns att jag hade ett helvete när jag höll på. Det gick två, tre månader då jag inte kunde skriva någonting. Jag var helt förtvivlad! Jag är väldigt rädd för att skriva fel saker, det måste bli rätt med en gång. Annars låter jag hellre bli.

Vändpunkten kom när han insåg att 15-åringens perspektiv kunde interfolieras med den åldrade Tronds berättelse. Distansen behöves i boken, gav ett ökat djup. Men mötet med den gamle Trond, som har lämnat sitt tidigare liv bakom sig för att ensam flytta ut till en enslig bygd ger inte fler raka svar om hans öde. Per Pettersons roman rymmer gåtor som det är upp till läsaren att lösa.

- Det som är ganska roligt är att de som har läst boken har gjort det på så många olika sätt. Jag får många frågor som jag ofta inte kan svara på själv. Och det är nog så att om författaren har gjort sitt jobb bra nog så är boken klokare än författaren.

I hela sitt liv har Per Petterson vetat att han skulle bli författare. Men den bokslukande tonåringen som hade Ernest Hemingway och Pär Lagerkvist som förebilder förverkligade aldrig sina litterära drömmar. Han utbildade sig till bibliotekarie, började jobba i en bokhandel och satt plötsligt 34 år gammal och kände att livet hade sprungit förbi honom.

- Jag var väldigt bra på att börja med saker, men jag tordes inte fortsätta med dem, för det kanske inte skulle bli bra. Loppet var kört, trodde jag.

Så tog han sig samman, skrev färdigt en novell och skickade in den till en förläggare. Denne uppmuntrade honom att skriva fler - och till slut resulterade det i debutboken "Aske i munnen, sand i skoa" som kom ut 1987. Sedan dess har det blivit sex böcker till och Per Petterson har överösts med lovord och priser. För "Ut och stjäla hästar" fick han både Kritikerprisen och Bokhandlarprisen.

Även om han själv gärna betonar sin "feghet" kombinerar han den försiktigheten med ett osedvanligt mod. Per Petterson har aldrig gjort någon hemlighet av att han använder sig av sitt eget liv som bas för det skönlitterära skrivandet. Berättelserna handlar inte om honom och hans familj - men de startar ofta i djupt personliga frågeställningar. Boken "I kjølvattnet" som kom 2000 bottnar i den förlust som han själv led när hans mor och far och bror dog i "Scandinavian Star"-olyckan några år tidigare. Romanen kretsar kring en författare som bearbetar sorgen efter just den olyckan  - och vars största trauma är att han aldrig lyckades försonas med sin far.

- De flesta av mina böcker handlar ju om förhållandet mellan far och son. Det är som ett spårvagnsspår, varje gång jag kommer ut från det är jag väldigt glad, men så är jag där igen... Den enda variationen är att det ibland handlar om en mor och en son, säger han och skrattar lite generat.

Det går att handskas med smärtan - också det är ett av Per Pettersons credon. Igenom "Ut och stjäla hästar" upprepar Trond som ett mantra "vi bestämmer själva när det ska göra ont". Tack vare den insikten överlever han faderns svek och kan gå vidare i livet. Men det är också ett val som har sitt pris.

- Du kan inte välja bort att det gör ont, men du väljer att det inte ska bestämma riktningen på ditt liv. Du löser inte upp smärtan, utan packar ned den och lägger den åt sidan. Det är därför som man kan uppleva att den gamle Trond liksom bär skygglappar inför det som händer omkring honom, säger Per Petterson. (PM)

Sara Ullberg

---


Per Petterson:

Ålder: 52 år.

Bor: Hemnäs i Høland i Norge.

Familj: hustrun Pia, två söner i det äktenskapet och två döttrar från ett tidigare äktenskap.

Senaste läsupplevelse: Alice Munros senaste bok.

Senast sedda film: "Såsom i himmelen" på dvd. "Det var en film som ville alldeles för mycket".

Bokens titel: i Norge väckte titeln "Ut og stjaele hester" viss uppståndelse. Det var inte en korrekt mening, hävdade en del. På grammatiskt riktigt norska skulle det ha hetat "stjele" i stället för "stjaele". Men Per Petterson ville behålla det talspråkliga tilltal som visar att bokens huvudpersoner tillhör arbetarklassen.

Aktuell med: romanen "Ut och stjäla hästar" som nyligen översatts till svenska. Det är Per Pettersons första bok som lanseras i Sverige.

Mer läsning

Annons