Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vinjett: Bok

All yesterdays´ parties — the Velvet Underground in print 1966-1971
Clinton Heylin
(Da Capo Press)

Annons
Det handlar om förväntningar, men framförallt intresse. Att the Velvet Underground är en av de mest inflytelserika grupperingar av musiker som någonsin existerat är redan inpräntat i sten och fastspikat på Stadshuset port.
Arvet efter Velvets förvaltas olika beroende på vem du frågar, men att analysera och teoretisera runt gruppens musik är en sådan väl förankrad sysselsättning att den borde finnas med som kurs på Universitetet.
Clinton Heylin gör det dock lättare för sig. All yesterdays´ parties the Velvet Underground in print 1966-1971 är en bok som samlar betydelsefulla texter gällande Velvet Underground publicerade under angivna tidsperiod. Alla artiklar, essäer och recensioner som har funnit sin väg in i boken är skrivna av amerikanska journalister samt eldsjälar som tidigt insåg Velvets betydelse.
Det som är mest kittlande och intressant är dock det faktum att Heylin inte begränsar bokens innehåll till texter som utan hejd hyllar Velvet och deras musik.
Faktum är att de artiklar som presenteras först i denna bok snarare är raka motsatsen; ingen av skribenterna kan förstå det oväsen som The Velvet Underground skapar. Detta är under de allra första av Velvets levnadsår, strax efter det att Andy Warhol hade upptäckt gruppen och låtit dem medverka i ett av hans helaftonsprojekt.
Men vinden vänder; the Velvet Underground gör sig av med Andy Warhol, gruppens skivor säljer bättre och därmed kommer hyllningarna i den amerikanska musikpressen. Samma skribenter som sågade Velvet under åren 1966-67 har tre år senare endast positiva saker att säga. En nästan tragikomisk effekt som blottas mer än väl tack vare det upplägg som Heylin valt för denna bok.
Såklart pendlar bokens texter mellan stilistiska framgångar och pubertalt dåliga texter. Exempelvis måste Lita Eliscu gjort en av de sämsta och mest flummiga intervjuer någonsin med Velvets i januari 1970. Inte ett enda av hennes försök att väcka intresse lyckas.
Men å andra sidan bjuder Heylin läsaren på den troligtvis bästa essä som skrivits om bandet. Initierat, kärleksfullt och med stilistisk skärpa målar Wayne McGuire upp historien om Velvets på ett oerhört fascinerande och inbjudande sätt. Om man aldrig hört Velvet Underground och vill veta hur deras musik låter ska man börja med att läsa McGuires text.
Men självfallet handlar det om förväntningar och intresse. Och för den som är bara det minsta mer än normalt intresserad av The Velvet Underground så måste det vara svårt att undvara den här boken.

Mer läsning

Annons