Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wallace och Gromit i kaninskräckis

Annons
Nick Park har gjort splatterfilm för vegetarianer. I "Wallace & Gromit - varulvskaninens förbannelse" har leranimatören inspirerats av gamla skräckfilmer i en historia om mångalna kaniner och groteska grönsaker.


Nick Park är en timid 47-åring med musfärgat, glesnande hår. Han pratar med samma stillsamma nordengelska dialekt som sin lerfigur Wallace och det är svårt att föreställa sig honom i samröre med Hollywoods slipade filmproducenter. Men Nick Park har blivit en maktfaktor i filmindustrin.

- Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Om jag får en idé i dag kan jag ringa en producent och arrangera ett möte i morgon om det. Men det är svårt att veta hur jag ska följa upp det här filmen.

I ett decennium har Nick Park varit världens mest framgångsrike leranimatör. Han har fått tre Oscarstatyetter för sina kortfilmer och en enorm publiksuccé med långfilmsdebuten "Flykten från hönsgården" (2000). Och det går inte sämre för den nya filmen - under sina första två veckor på den amerikanska biorepertoaren spelade "Wallace & Gromit - varulvskaninens förbannelse" in 300 miljoner kronor.

- Jag har alltid blivit förvånad över framgången. Jag gjorde den kortfilmen om Wallace och Gromit när jag gick på college, och då tänkte jag inte alls på publiken - jag bara gjorde den. Jag har aldrig tänkt "det här kommer papporna gilla" eller "det här kommer ungarna gilla". Jag bara gör filmer som jag tycker är kul.

- Men det handlar också om vad man kan göra med lera, hur man kan förändra uttryck på ett väldigt subtilt sätt - det verkar gå hem hos många. Man kan göra väldigt mänskliga saker, säger Nick Park och börjar klämma kring ögonbrynen på Gromit-figuren som han tagit med sig.

Efter tre kortfilmer har den förvirrade uppfinnaren Wallace och hans rådige hund Gromit äntligen fått en egen långfilm. I "Varulvskaninens förbannelse" har Park hämtat inspiration från klassiska skräckfilmer, men ersatt blodet med mosade pumpor och den traditionella varulven med en trädgårdsskövlande jättekanin. Och mitt i kaoset hamnar Wallace och Gromit - de driver en övervakningsfirma som ska skydda växterna inför byns stora trädgårdstävling.

- De behandlar sina grönsaker som barn inför den här tävlingen, det är ju vad de lever för. Det blev en väldigt "Wallace & Gromit"-passande idé. Det gjorde den väldigt knäpp och rolig i stället för blodig och kladdig.

"Varulvskaninens förbannelse" är den första filmen där duon får sällskap av riktiga filmstjärnor. Rösterna till den kaninälskande adelsfröken Lady Tottington och den blodtörstige jägaren Victor Quatermaine görs av Helena Bonham Carter och Ralph Fiennes.

- Det var fantastiskt att kunna anlita toppskådisar efter att tidigare bara ha regisserat modellera. Det var spännande för de gör vanligtvis inte sådana här saker, man kopplar inte dem till så här bred komik. Vi anställde toppskådisar och lät dem fåna sig.

- Jag och Helena och pratade om hur hennes rollfigur var en väldigt knasig och snobbig brittisk aristokrat. Vi skulle ge henne utstående ögon och allt möjligt. Så hon ringde sin kille Tim Burton och han skickade henne löständer från "Apornas planet" - hon hittade karaktären direkt.

Filmen är den andra av fem produktioner som Parks bolag Aardman Animation ska göra tillsammans med den amerikanska jätten Dreamworks. Det har föranlett en del diskussioner om filmens extremt brittiska ton och innehåll. Det mesta har Nick Park fått behålla - Dreamworks vd Jeffrey Katzenberg är ett stort Wallace & Gromit-fan - men ibland tvingades han kompromissa.

- Vi ändrade ordet "marrow" (=squash). Amerikanerna visste inte vad det var så vi ändrade det till melon. Vi tog in Helena Bonham Carter igen så att hon fick säga "melon" (skratt). Vi spelade in vissa av replikerna med dialekt på nytt så att de blev lite tydligare. Ibland fick vi en lista från Dreamworks över olika repliker: "Förstod inte. Förtydliga. Förstod inte".

- Det finns några skämt som är kulturellt betingade. Som när Wallace håller upp en tidskrift - i England har vi Hello!Magazine, så hans tidning heter Ay up!Magazine. I norra England säger man "ay up" i stället för "hello". Det fattar ju ingen utanför England.

Inspirerades du av någon verklig person när du skapade Wallace och Gromit?

- Min pappa tillbringade all sin tid med att bygga saker i trädgårdsskjulet och påminde mycket om Wallace till utseende. Ibland när jag animerar Wallace ser jag släktskapet, jag kan se min pappa och hans personlighet i honom.

Nyligen brann det i Aardmans lokaler och alla gamla prylar från filmerna förstördes. Hur känns det för dig?

- Människorna som har hand om utställningen är väldigt ledsna, de har ju tagit hand om scenerierna under en lång tid och det var en fin utställning. Men för mig byggdes sakerna för filmen - de har tjänat sitt syfte. Fast ju mer jag tänker på det desto mer nostalgisk och ledsen blir jag. Men vi måste gå vidare, och göra nya filmer.

Är det sant att "Wallace & Gromit"-filmen har påverkat den brittiska ostnäringen?

- Vi har tydligen räddat fabriken Wensleydale Cheese i Yorkshire! Det är ett väldigt gammalt företag med traditioner som nämndes i slutet av filmen "Nära ögat". Wallace och hans flickvän gör slut för att hon inte gillar ost. Wallace frågar "inte ens Wensleydale?". Och den lilla repliken fick upp försäljningen så mycket att fabriken överlevde. Nu utbryter ett engelskt ostkrig så fort vi nämner någon ostsort. (PM)

Mer läsning

Annons