Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wiehe - ung rebell med vampyrtänder

Annons
- Jag brukar skoja om att medelåldern i min orkester är konstant, säger Mikael Wiehe.

Till "Främmande land" togs Måns Block, som vanligen spelar trummor i Lundafunkmonstret Damn!, in för att skapa en ljudbild som svängde utan att någon basgitarr användes. Den som ger Mikael Wiehe danslust får räkna med en påringning - vid 59 års ålder och efter 35 år som artist jobbar han gärna med folk som är hälften så gamla som han själv. Estradpoeten och musikern Emil Jensen, Advance Patrol-rapparen Gonza och Sanna Persson från tv-succén "Hipphipp" tillhör samarbetspartnerna. Wiehe ler och simulerar huggtänder med pekfingrarna när han beskriver processen.

- Jag blir en vampyr som suger i mig deras unga blod. Nej, allvarligt talat så får de väl ut något av det också, säger han och ler milt.

Mikael Wiehe sitter i sitt favoritrum på ett hotell i Stockholm. Efter att ha undersökt garderoben konstaterar han nöjt att bristen på klädhyllor åtgärdats sedan han bodde här senast, så nu behöver han inte klaga i receptionen. Packningen är gjord med effektiviteten hos den som gör 100 spelningar om året: gitarrfodralet och en illa åtgången men stabilt byggd väska i aluminium. Han lyssnar på frågor och besvarar dem samtidigt som han tar på sig bekväma skor, hela tiden fokuserat vänlig och eftertänksam.

Mikael Wiehe är musikhistoria. "Flickan och kråkan", "Fred", "Titanic (Andraklasspassagerarnas sista sång)", "Jakten på Dalai Lama" och "Huddinge, Huddinge" är klassiker som ständigt nyupptäcks och omtolkas. Förra året släpptes hittills outgivna inspelningar Wiehe gjorde med den bortgångne parhästen Björn Afzelius och albumet sålde guld i Sverige, Norge och Danmark. Ändå sitter han och lovordar debutanten Laleh.

- Hon är så jävla bra och det är så fantastiskt kul att upptäcka sådant, säger han.

En gång i tiden sa Abba-Björn Ulvaeus att "Va fan är rap? Vem som helst kan väl prata i takt...". Generationskamraten Wiehe säger att 90 procent av allt alltid är skit, men att det samtidigt alltid finns något bra. På "Främmande land" finns en låt som heter "Det vackra" där han rör sig bland "Bland tiggare, fyllon och trasproletärer/ kritstrecksrandiga mångmiljonärer/ Bland före detta revolutionärer som viker ut sig i Veckans Affärer". Samhällskritisk pratsång över en vandrande rytm.

- Jag kallar det rap a´ la Wiehe. Det är som ris a´ la Malta. Men det är nog den låten som får mig att se framåt, den som säger mest om vad jag vill göra i framtiden.

Bilden av Mikael Wiehe som den som aldrig ger upp är klassisk på gränsen till sliten. Från vänsterproggens kamp via ANC-konserterna på 80-talet ("De ges ut på dvd i november som 20-årsjubileum. Bra musik och roliga frisyrer.") till dagens försök att analysera isande samhällsvindar. Det är lätt att uppfatta Mikael Wiehe som skild från dagens miljonärer som gömt ungdomens medlemskap i Clarté i botten av byrålådan. Röd på 70-talet, mörkblå i dag.

- Fast den bilden är ju inte sanningsenlig. Det finns en grupp människor som syns och präglar bilden av varje generation och de är ju alltid tacksamma att sätta ljuset på. Men sjuksköterskan som åker till Palestina för att jobba gratis i flyktinglägren i Palestina, hon märks inte på samma sätt. Jag känner henne och hon gör det fortfarande.

- Men det är klart, det finns nog en sida av mig som inte vill växa upp. Jag kommer från en småborgerlig miljö och något i mig vill fortfarande vara en ung rebell.

Mikael Wiehe berättar om morfadern som klättrade från en bakgrund som fattig fiskarpojke till att bli disponent och hur det sades att under depressionen i Sverige gick ingen från hans dörr utan att ha fått ett par skor, en rock, eller ett matpaket. Pappan var aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget.

- Att ställa sig på de svagas sida kan vara jobbigt och farligt, men jag hade nog inte så mycket val. Det inympades i mig. Men det finns en extremism i alla rörelser, man ska överträffa varandra i renlärighet. Förr gick jag gärna ut och åt en god middag efter en demonstration. Jag tror att det hindrade mig från att överge idealen, säger Mikael Wiehe.

Numera säger han sig ha dragit ner på de sena middagarna och vinflaskorna. Ett arbetsschema som inkluderar skivinspelningar, en skånsk nyårsrevy och sammanställandet av den svenskspråkiga hyllning till Bob Dylan som han och Totta Näslund jobbade på när den sistnämnde gick bort ställer krav, liksom rollen som Sveriges hårdast turnerande man.

- Det är i alla fall vad bokningsbolaget säger till mig när jag gnäller över lediga dagar. "Du turnerar mest i år också", lugnar de mig med. Jag jobbar mycket, men det är ju kul. Folk applåderar.

En inte oväsentlig del i förmågan att kunna hantera arbetsbelastning ligger antagligen i arkivet. Mikael Wiehe berättar att han sparat allt han komponerat de senaste 30 åren. 1 500 inspelningar av mer eller mindre färdiga låtar som bara ligger och väntar på att få några nya ord, en refräng eller ny sättning.

- Så fort jag börjar jobba med nya människor eller nya projekt går jag till arkivet och lyssnar igenom 150 låtar. 49 kanske har någonting, då bränner jag ner dem på två cd-skivor och ger dem till dem jag jobbar med. I slutändan kanske de hittar något i två låtar, men det är ändå en fantastisk trygghet att ha arkivet. (PM)

Mer läsning

Annons