Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Winnerbäck och hans publik älskar varann

/
  • Givetvis blir det en slags kärleksaffär även på gatufesten när Lars Winnerbäck och hans publik möter varandra.

Lars Winnerbäck & Hovet

Annons
Ännu en gång denne Winnerbäck och hans famösa publik. Det kanske är slött att upprepa, men mer entusiasm och uppskattning för en artist ser man sällan. Och Winnerbäck ger sina små kärleksbetygelser till fansen, som älskar honom trots att han aldrig ger intervjuer, aldrig är med i tramsprogram, aldrig syns med dokusåpakändisar på gratisätarfester. Eller så är det just därför.
Givetvis blir det en slags kärleksaffär även på gatufesten, när han spelade med sitt band Hovet då torsdagen blev fredag.
Med givna inledningen Det är visst nån som är tillbaka så brakade den stora allsången ut på stora torget och höll i sig rätt igenom till sista låten Solen i ögonen. Däremellan spelades en mängd välkända låtar; Min älskling har ett hjärta av snö, Dunkla rum och Åt samma håll följde i rask takt. Inte för en minut slutade publiken att skråla med i texterna.
Men efter fem-sex låtar blottas två saker för den som inte är enögt frälst. Hans låtar är ganska jämntjocka och onödigt ordrika. Och det märks att förebilderna heter Springsteen och Lundell. Lars Winnerbäck har till och med skaffat sig en nästan lika skrovlig röst som dem.

För likt E Street Band
Och influenserna blev uppenbara när Hovet (med bland andra Sundsvallstjejen Anna Stadling) kompar Winnerbäck. När Roy Bittan-pianot dundrar igång i stort sett varenda låt blir ljudbilden alltför lik E Street Band, och därmed ointressant.
Så för mig var konsertens odiskutabla höjdpunkt den finstämda sången Elegi. Där sitter allt rätt innerlighet, empati, värme. Texten är fantastiskt fin, och Winnerbäcks mörka och melankoliska röst passar perfekt.
Där och då inser jag storheten; varför folk dyrkar denna annars rätt alldagliga man.
Men direkt efter den så dundrar \"Lill-Lundell\" igång Lycklig och förvånad, och stämningen är som bortblåst.
Avslutningen blev dock lysande. Kom ihåg mig, där alla i Hovet fick sjunga varsin textrad, Hugger i sten, där allsången förmodligen nådde sitt crescendo och som redan nämnts Solen i ögonen.
Och då var det bara att kapitulera inför denna stormflod av hits och fans. Synd bara att Winnerbäck inte har fler låtar som Elegi då hade jag också varit lika kär och galen.

Mer läsning

Annons