Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yngwie Malmsteen

/
  • Yngwie Malmsteen är i fin form, men slösar alldeles för mycket av den korta speltiden på utdragna solon.

Sweden Rock Festival, Sölvesborg (lördag):
Yngwie Malmsteen

Annons
Det börjar så bra med fina klassiker som Rising Force och Don´t let it end. Yngwie Malmsteen verkar i musikalisk högform, på bra humör och vid god vigör
nog för att få iväg några ganska höga skinnbyxkickar i luften.
Men snart urartar det. Det finns nämligen en gräns för hur många Ferrari-toner man orkar höra Yngwie Malmsteens soloköra från den krämgula Fendern. Den gränsen når man oftast efter två uppvisningar och i just det här fallet 20 minuter. Och vid det laget har Yngwie också hunnit snurra och kasta med sin gitarr mer än den hängt runt halsen, sprätt iväg uppåt 100 plektrum och lekt ett par gånger framför Marshall-väggen.
När han dessutom efter en obegriplig blues kör ytterligare sex, sju minuter på egen hand, är det många som lämnar gitarrhjälten.
Synd. För på festival med kort speltid borde han bjuda på fler hårdrockslektioner i stil med I am a viking, I see the light tonight och You don´t remember. Med hjälp av Doogie White vid micken har låtarna sällan låtit bättre.

Mer läsning

Annons