Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arkeolog berättade om blästbruk

/
  • Eva Hjärthner-Holdar delade med sig av sina kunskaper om Blästbruk. Hon är docent och chef för Geoarkeologiskt laboratorium vid Riksantikvarieämbetets Undersökningsverksamhet i Uppsala.

Hälsingland och Gästrikland var fyllda av järnframställningsplatser en gång i tiden. Då hade man blästbruk, en förhistorisk teknik som dröjde sig kvar. Det var också rubriken på en föreläsning som hölls på Hasselagården i onsdags.

Annons

Att vara arkeolog och delta i utgrävningar är som att lägga ett pussel. Eller ett detektivarbete. Det roligaste är att med hjälp av fynd rekonstruera hur saker har sett ut och fungerat, säger föreläsaren Eva Hjärthner-Holdar, docent och chef för Geoarkeologiskt laboratorium i Uppsala.

Inför ett 30-tal lyssnare berättade hon om järnframställning förr i tiden. Hälsingland och Gästrikland var fyllda av järnframställningsplatser som oftast låg runt älven och sjöar, men det fanns även bläster inne i skogen. De kolningslämningar man har hittat följer väldigt väl järnframställningsplatserna, vilket hon visar med hjälp av två kartor.

Redan under järnåldern gjorde bönderna järn och det finns olika teorier om huruvida detta gjordes för eget bruk eller om man sålde järn. Eva Hjärthner-Holdar anser att mycket tyder på att det fanns en viss överproduktion som såldes till stormännen som bodde efter kusten. På så sätt hade man en bisyssla som gav en viss inkomst.

Eva Hjärthner-Holdar visar bildar på utgrävningsplatser och rekonstruktioner av blästugnar, som faktiskt var rätt stora. Produktionen gick till, mycket förenklat, på följande sätt: först tog man upp myr- eller sjömalm eller rödjord, sedan måste den bearbetas – rostas och torkas – innan den kan användas i blästugnen. Ugnen fylls med ved och kol och man börjar varva malm och kol. Sedan har det bildats en järnklump och järnet tas antingen hem eller också hade man så kallad luppsmide på plats. Tekniken har nästan inte förändrats under alla århundraden och det finns väldigt lite nedskrivet om processen, ändå vet man mycket i dag – tack vare arkeologernas pusselläggande.

Annons