Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Norrlandsjämmern sysselsätter kulturskribenter men räddar inte landsbygden

I Sverige har vissa kommuner god tillväxt, gott företagsklimat och en arbetsför befolkning som faktiskt arbetar, medan många andra kommuner ligger risigt till i dubbel bemärkelse.

Genom det kommunala utjämningssystemet minskas gapet i förutsättningar, men systemet är inte gratis. Staten skjuter till 90 miljarder och omfördelar ytterligare 17 miljarder från våra 11 rikaste kommuner samt från Stockholms landsting.

Där framgång föder framgång är det lätt att tycka att olycksbröderna och systrarna får skylla sig själva. Det bryska marknadsliberala budskapet brukar vara att de delar av Sverige som inte kan stå på egna ben borde få duka under utan statlig inblandning. Finns det inte efterfrågan på levande landsbygd, ska den heller inte hållas vid liv. Men det går också att formulera liberala svar som vänder på perspektivet – för att hela landet ska ges förutsättningar att leva.

I rapporten "Kommunalråd utan ansvar", som ges ut av näringslivets tankesmedja Timbro, angrips dagens utjämningssystem hårt, men rapporten anlägger samtidigt ett konstruktivt perspektiv som öppnar upp nya möjligheter.

Rapporten är skriven av Isak Trygg Kupersmidt och Gustav Karreskog, som båda är doktorander i nationalekonomi. Rapportförfattarna räknar upp de klassiska invändningarna mot det kommunala utjämningssystemet. Exempelvis argumentet att systemet ger svaga incitament för kommunerna att främja tillväxt, eftersom mycket bara försvinner i utjämning.

Åtgärder för att främja tillväxt och utveckling ger alltså inte odelat positiva effekter: "Hela kostnaden för den typen av politik får bäras av kommunen och dess invånare, medan den ekonomiska vinsten nästan helt äts upp av utjämningen", skriver Isak Trygg Kupersmidt och Gustav Karreskog.

Systemet kompenserar kommuner som bedriver en politik som leder till sämre utveckling och därmed mindre skatteintäkter, argumenterar rapportförfattarna. Dagens system bidrar även till att pressa upp kommunalskatterna och det skapar skeva incitament för såväl rika som fattiga kommuner, framhåller Trygg Kupersmidt och Karreskog.

Många länder har någon form av transfereringar av detta slag, men i Sverige har vi kombinerat omfattande utjämning med långtgående kommunalt självstyre. Detta påverkar ansvarsfördelningen. "När staten eller andra kommuner står för finansieringen av arbetslöshetsersättning, försörjningsstöd och minskat skatteunderlag, samtidigt som kommunens agerande påverkar sysselsättningen lokalt skapas en situation där en aktör tar besluten medan någon annan betalar", skriver Trygg Kupersmidt och Karreskog.

Detta är utan tvekan en förenkling, för visst slår utanförskap mot den kommunala ekonomin, men ansvarsfrågan tål att lyftas. Ur norrländsk synvinkel borde det gå att ha förståelse för att det sticker i ögonen på skattebetalare i tillväxtkommuner när kommunalråd i mottagarkommunerna slösar pengar på fel saker, men det finns ett enkelt knep att tillgå när diskussionen blir obekväm.

Om skattebetalarna i de rika kommunerna börjar klaga kan man nämligen alltid peka finger åt Stockholm och ropa "kolonialism!" samt ikläda sig rollen som försvarare av "våra" naturtillgångar, så belönas man av hemmaopinionen som en stor Norrlandsvän. Positionen är bekväm att inta, men är den konstruktiv?

Men om det rådande utjämningssystemet är så problematiskt som kritikerna hävdar, vad bör då komma i dess ställe? Isak Trygg Kupersmidt och Gustav Karreskog föreslår ett system som fortfarande utjämnar, men där utjämningen styrs av demografiska faktorer. Tanken är att skillnader i utfall ska bero på hur välskötta kommunerna är utifrån rådande förutsättningar och själva konstruktionen beskrivs i rapporten.

Förslaget är intressant och det utgör ett välkommet inlägg i debatten om landsbygdens framtid. En övergång till mentala och politiska strukturer som premierar ansträngning, eget ansvarstagande och tillväxt är nämligen helt nödvändig.

Den introverta Norrlandsjämmern om "utsugning" skapar arbetstillfällen åt ett fåtal – det finns ett antal kulturskribenter med den profilen och kanske finns det efterfrågan på en handfull till – men den erbjuder inget alternativ till de lösningar som stavas företagande och tillväxtpolitik.