Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nu är det poppisatt vara tönt ...

Annons

Det här handlar om en bok om det dansande Sverige. Om oss som aldrig gav upp, utstod spott, spe och töntstämplar från en generation som inte förstod hur viktigt det är att dansa, att beröra och hålla om varandra till musik. Etablissemanget lyckades så när städa bort hela härligheten. Ja, under många år levde sällskapsdansen under skuggan av galgen.

Publiksiffrorna krympte, arrangörerna blev färre, media bojkottade, banden stod utan jobb och myndigheterna belade dansarrangemang med 25 procentig moms till skillnad mot övriga kulturarrangemang i landet. Det var precis som samhället givit sig sjutton på att blåsa dansbandskulturen av banan för evigt.

I dagarna kommer en bok som berättar om det. Livets Band, Den svenska dansbandskulturens historia (Prisma) heter den, skriven av Leif Eriksson med underbart svart/vitt foto av Martin Bogren. Samtidigt som det är en spännande resa från 50-60-talets ungdomsrevolution till dagens nya samhälle, så är det en underhållande analys över en folklig kraft utöver det vanliga. Inte knastertorrt och svårläst utan enkelt, igenkännande och kul. Eriksson har gjort ett imponerande arbete och Martin Bogrens bilder fångar stämningar kring våra dansbanor på ett sätt jag sällan skådat.

I dag lockar Dansbandskampen i SvT cirka 1,2 miljoner tittare varje lördagskväll. Plötsligt står dom i skamvrån dom som ivrigt höll i kvastarna för bara något år sedan. Folkets talan vann till sist och tvingar till och med självaste public service-radion att spela dansbandsmusik igen. Det är en spännande utveckling som skett. En unik process som givit Fågel Fenix energi nog att resa sig ur askan. Där har Livets Band en uppgift. Leif Eriksson berättar skickligt bakgrunden och får oss att förstå.

Samtidigt är det en spännande resa från 50-60-talets ungdomsrevolution till dagens nya samhälle, så är det en underhållande analys över en folklig kraft utöver det vanliga. Inte knastertorrt och svårläst utan enkelt, igenkännande och kul.

I boken får Sundsvalls Kommun beröm för sitt Dansprojekt som brutit isen bland skolungdomarna och nyligen uppmärksammades i Sveriges Radio. Projektet nämns som ett exempel på hur man kan stimulera våra unga i ämnet social kompetens med dansens hjälp. Pardansen har fått tillbaka sin status och det visade sig faktiskt att ungdomarna hade betydligt färre fördomar om dans än dom vuxna. Tror jag det, när vi har en generation föräldrar som knappt vet vad foxtrot är och vars syn på sällskapsdans givetvis smittat av sig till barnen.

Livets band, blir en prima julklapp för gänget som aldrig gav upp, det dansande Sverige. Vi stod pall i snålblåsten och gjorde det inte förgäves. Nu dansas det i landet som aldrig förr och medierna är med på noterna. För att inte tala om den nya fräscha generation som är på väg ut på dansbanorna.