Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är goda råd dyra

/
  • 0–1 är ett faktum och Umeå Södra Jonna Persson kan jublande sträcka armarna i luften, medan Josefin Halvarsson, Malin Sjöberg och Linda Sjödin (närmast) naturligtvis har lätt att hålla sig för skratt.

Annons

I flera år var Umeå Södra en av SDFF:s toppkonkurrenter i gamla Norrettan.

Efter 0–2 hemma i Norrporten Arena mot västerbottniskorna skiljer det nu tolv poäng mellan tabellsexan Umeå Södra och jumbon SDFF, som kämpar, sliter och försöker hur mycket som helst – utan att riktigt räcka till för att vända trenden och försöka klättra uppåt i den nya Elitettan.

Och det var inte bara den kyliga vinden och den bitvis mörka kvällshimlen som fick mig att frysa och rysa under de 90 plågsamma minuterna denna fredagkväll.

Plågsamma?

Jo, det kan faktiskt vara en liten pina att se ett lag vara nära, nära, men ändå så långt i från, om ni förstår vad jag menar.

Sanningen är ju att Sundsvalls enda riktiga elitförening på damsidan haft hugg på poäng i flera av de åtta förlustmatcherna hittills, utan att vara tillräckligt skickliga som lag för att hålla tätt bakåt, eller kanske framför allt utan att göra fler mål än motståndarna framåt.

Jag såg brasilianskan Katía skymta förbi utanför omklädningsrummet utan vare sig match- eller träningskläder en kort stund efter slutsignalen och man undrar ju hur länge klubben ska behöva vänta på att hon ska bli tillräckligt "rehabad" och frisk för att kunna gå in och förstärka lagets offensiv, som alltså är ett av huvudbekymren.

Ett annat stort problem är att flera av baklängesmålen går under benämningen "skitmål".

Den här matchen var inget undantag från det som nästan blivit regel.

Som vid 0–1 efter 27 minuter, då gästernas Jonna Persson utnyttjade en tveksamhet mellan SDFF-keepern Josefin Halvarsson och uteförsvaret – och vips, efter en kommunikationsmiss och ett par olyckliga studsar efter högerinlägget låg bollen i nät.

Snöpligt, eftersom Umeå Södra så långt knappt noterats för ens en halvchans. Och vid 0–2 på tilläggstid strax innan halvtid fick Lisa Lantz ostört nicka in en högerhörna ...

Om Katía behövs framåt är omdömet detsamma om comebackande Petra Lindblom för att stärka upp defensiven och förbättra uppspelen i anfallsuppbyggnaden.

I mitt tycke var Petra bäst i SDFF direkt, i konkurrens med spelbegåvade Linda Sjödin.

Och det är bara att hoppas på att Lindblomskan kan spela också i merparten av bortamatcherna (har än så länge bara lovat rycka in och spela hemma), för även om SDFF behöver få tillbaka skadade spelare och fylla på breddmässigt är hög kvalitet också en bristvara. Så är det bara!

Frågan är också hur det kunde bli så här?

Att äldre spelare som Emma Jonsson (flyttat) och Julia Bhy (sabbatsår) slutar får man leva med på damsidan, liksom att unga, duktiga och lovande spelare emellanåt vill ta nästa kliv i en ny, högre miljö, typ Jenny Hjohlman för ett par år sedan och Lina Ringshamre och Hanna Glas i år.

Men att nyttiga kompletteringsspelare som "Madde" Ersson och Isabell Viksell lämnar gör ont, liksom att konflikten – jodå, visst handlar det om det – med Jonna Wistrand, som ville till Sunnanå, slutade med en övergång till Selånger.

Vad vill förresten Selånger som förening?

Bli ett elitlag på damsidan och samtidigt fortsätta division I-satsningen på herrsidan?

Är det över huvud taget möjligt?

Annons