Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu börja allvaret

Annons

Det var väl bara en tidsfråga innan de tre oppositionspartierna skulle bestämma sig för att gå fram gemensamt inför nästa val. Säkerligen var det tre partierna trötta på att få varenda pressträff och varenda utspel förpestat av frågor om hur oppositionens regeringsalternativ ser ut.

Det kan knappast ha varit någon rolig situation. I alla fall inte för Mona Sahlin som fram till i höstas surfat fram på en framgångsvåg utan att behöva agera. När krisen sedan brände till i höstas – med banker på fallrepet, stora varsel runt om vårt land och negativ tillväxt – växte plötsligt intresset för vad oppositionen skulle göra annorlunda än regeringen. När inga svar fanns att tillgå föll oppositionen ihop som ett korthus. Behovet att agera och bygga upp ett trovärdigt regeringsalternativ blev skriande.

Att (s) och (mp) helst skulle se en regering som inte alls – eller bara passivt – var beroende av (v) uttrycktes klart och tydligt på en presskonferens i höstas. Det stod snart klart att Sahlin inte hade förankrat detta i ”rörelsen”. Både från fackligt och partihåll framfördes åsikten att vänstern knappast kunde lämnas utanför.

Lars Ohly sade sig dessutom vara beredd att rösta emot en sådan regering – ett hot han sannolikt inte skulle ha effektuerat om han sattes på prov, men ändå …

Nu är den lätta – nåja, det har ju som sagt gnisslat en del – biten över. För det tar ju knappast slut här. Tvärtom, det är ju nu det börjar. Formerna för samarbetet är klart, nu skall det fyllas med innehåll. Partierna kommer att tvingas svara på vad de gemensamt avser att göra i olika frågor. Därför tillsätts nu arbetsgrupper som skall ta fram en gemensam politik. Det lär handla om en mer traditionell vänsterpolitik klädd i en ljusgrön, i stället för betonggrå, skrud.

Därmed dras det sannolikt i handbromsen för den socialdemokratiska förnyelsen. Kanske får vi se flumskolepolitiken göra en återkomst och Sahlin har redan, i finanskrisens spår, talat sig varm för en nygammal vänsterpolitik med statliga stöd till industrin. Ja, hon har till och med öppnat för att staten borde ta över den krisdrabbade fordonsindustrin. Förslag som i alla fall lär få bifall av Lars Ohly och hans partikamrater. Vad miljöpartisterna säger är mer oklart.

Även om samarbetet inte håller ända fram till valet – vilket är långtifrån säkert då trojkan inte ens börjat ta i de brännheta frågorna ännu – så är det ett historiskt besked som de tre lämnade i söndags. Under i stort sett hela efterkrigstiden har socialdemokratin varit ovillig att dela med sig av taburetterna till andra partier. En sejour tillsammans med bondeförbundet (nuvarande centern) i början på 50-talet är det enda undantaget. Så länge de fyra borgerliga partierna var splittrade så fungerade taktiken, förra valet kan därför i framtidens historieböcker visa sig vara en vattendelare. Valet som fick till följd att socialdemokratins särställning som allenarådande maktparti gick i stöpet.

Lyckas vänsterkartellen återta makten i valet 2010 så kommer Mona Sahlin dessutom att gå till historien som den partiledare som slog upp dörren för kommunisterna i Rosenbad. Det kan knappast vara den utvecklingen hon hoppades på när hon tackade ja till att efterträda Göran Persson.